Guds heliga moder Marias högtid, 2019-01-01: Lova dig själv mindre ”ego-drama” och mer ”teo-drama” under 2019

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Guds Heliga Moder Marias högtid

2019-01-01

4 Mos 6:22-27; Ps 67; Gal 4:4-7; Luk 2:16-21

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

När ännu ett år passerar kan de flesta av oss konstatera, en del med mer smärta och sorg än andra, hur lite vi kan styra och kontrollera vår tid och vår lycka. Vi ser tillfälligheten i våra planer, förväntningar och strävanden.

Om vi försöker leva i Guds nu närmar vi oss det som Gud vill för var och en av oss. Det är det enda hållbara receptet för lycka. Inte som en extatisk känsla men som en inre frid, synlig utifrån för den som vill se, emanerande från medvetenheten om att mitt livs verkliga drama inte avgörs av mina prestationer eller begränsningar. Det är den enda hållning som accepterar det preliminära i det vi själva företar oss, och som uttrycktes av vår responsoriepsalm med dess enda önskan om Guds nåd och välsignelse.

Kyrkan vill hjälpa oss till ett liv mer i Guds nu genom att med dagens högtid be om beskyddet av Jungfru Marias förböner för det nya året och vägledning av hennes hållning av fullkomlig gudstillit.

Den som Jungfru Maria blev havande med genom Helig Ande, den som verkligen blev hennes son till köttet, är den evige Sonen till Fadern, dvs den andra personen i den Heliga Treenigheten. Därför är Jungfru Maria inte bara Jesus mor utan också Guds mor: ”Theotokos”, grekiska för ”Gudsbärerska”, en benämning hon fick redan vid det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431.

Aposteln Paulus framhåller i vår andra läsning idag ur Galaterbrevet att Gud som människa blev ”född av en kvinna” så att vi genom tro kan bli hans adopterade barn med arvsrätt till hans eviga liv. I Kristus kan därför alla, oavsett tid, plats, ålder, kön, etnicitet, politisk åsikt osv, kalla Gud för pappa, vilket är den direkta översättningen av arameiskans ”abba”, ordet som Jesus använde. Därmed kan alla i Kristus också kalla Jungfru Maria för mamma.

Jungfru Marias moderskap blir urbilden för Kyrkan genom vars sakrament och förkunnelse vi får leva inför Guds välsignande ansikte, det han visar oss, sitt förbundsfolk, sin familj, som vår första läsning ur Fjärde Moseboken berättar att han samlar. Hela Kyrkan bygger på Jungfru Marias tro, den fullkomliga tillit som föder Guds ord, ja, därmed Guds nu, in i världen.

I dagens evangelium visar hon denna tillit, som det nya året manar oss att söka. Även om hon inte förstår Guds plan och vart den ska föra henne, ja inte ens vet vilken den är närmare än att hon ska föda detta barn, så tar hon allt till sitt hjärta och begrundar det. Evangelistens formulering indikerar dels att Jungfru Maria är källan till berättelserna om Jesus tillblivelse, födelse och barndom. Dels, och framförallt, vad det betyder att låta kärnan i hela vår person, det som ”hjärtat” i bibliskt språk symboliserar, söka Guds närvarande mening i det som sker.

Den katolske 1900-talsteologen Hans Urs von Balthasar har beskrivit det som är Guds treeniga liv i sig själv och med sin skapelse som teo-drama. Jungfru Maria låter betydelsen av det som sker växa fram, utan att alltid först kunna bedöma det, därför att hon har funnit sin plats, sin roll, i teo-dramat. Hon accepterar att hon kommer att få upptäcka vilken nästa akt blir när Gud så vill, att Gud leder henne dit. Och att hon först då kan se hela innebörden av föregående akt.

Idag är vi alltför dominerade av teo-dramats motsats, ego-dramat, i alla dess förgreningar och innebörder. Ego-dramat är pjäsen jag skriver själv, producerar själv, regisserar själv och spelar i själv. Vi ser detta överallt i vår kultur. Valfrihet är det viktigaste värdet. Jag blir den jag fritt väljer att vara, närhelst jag vill det. Men jag fortsätter att famla eftersom mitt sökande bara leder mig in i mig själv och därmed tillbaka till frågan om den egentliga meningen.

Men teo-dramat är Guds stora berättelse, den pjäs som hanregisserar. Livets verkligt spännande och givande utmaning är att upptäcka sin egen roll i det. Och att genom att allt bättre lära sig spela den, bli alltmer den man var tänkt att vara i Guds skapande kärlek. Den roll som ger den sanna mening och den inre frid som aldrig kan ruckas, vad som än händer i livet. Dvs precis vad Jungfru Maria gjorde och fick, genom sitt ja.

För Jungfru Maria räckte ett ja en gång. Men alla vi andra behöver säga vårt ja till Guds vilja, till att verkligen se och anamma teo-dramats roll för oss, många, många gånger. Varför då inte ge etttydligt nyårslöfte så här under 2019 års första timmar? I form av att be Gud, på Jungfru Marias förebild och förbön, visa ett område där det egna ja:et till Gud och Guds vilja behöver sägas, eller sägas mer helhjärtat, under det kommande året?

Det kanske handlar om ett område där jag behöver förstå, lära mig att uppskatta och förverkliga Kyrkans lära på ett bättre sätt? Det kanske handlar om en konkret relation som jag kan ansvara för att upprätta eller återupprätta; hur jag bättre kan finnas till för någon, känd eller okänd, som lider nöd? Det kanske handlar om inriktningen på mitt yrkesliv, eller vad jag egentligen ägnar min fritid åt? Eller något annat.

Fundera på var teo-dramat fortfarande väntar på ditt ja, för att du bättre i Guds nu ska kunna bära Gud och Guds vilja in i världen, precis där du finns och i de relationer som är dina. Be sedan om mer av Jungfru Marias hållning av fullkomlig tillit till vad Gud har i beredskap, även om pjäsens nästa akt skulle svår och tung; den hållning med vilken vi idag överlämnar vårt 2019 till Gud.

 

Skriv en kommentar

Translate »