3 PÅSKSÖNDAGEN A, S:TA EUGENIA

Luk 24:13-35

Gud är annorlunda

”Medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel …” De två lärjungarna på väg till Emmaus hade nog föreställt och önskat sig en annan sorts Messias. Och de delar öppet med sig av sin besvikelse. Vilken Gud representerade denne Messias? En Gud som är tålmodig och inte visar sin allmakt, en Gud som respekterar människornas frihet, en Gud som har gjort sig liten, inte visat styrka i gängse bemärkelse, ja till och med låtit sig krossas. Jesus-Messias steg inte triumferande ned från korset. Inte ens efter uppståndelsen visade han sig som segrare inför allas ögon, inför dem som lät döma honom till döden.

Lärjungarna har ännu inte förstått. De är som förblindade. Men de är på väg. Och de måste gå den vägen för att förstå vem Jesu Kristi Gud är. Deras väg är en väg till en fördjupad insikt, en väg från intellektuellt vetande till existentiell tro. De har ju varit med om allt. De har sett och hört. Ändå har det de vittnar om inte nått deras hjärtan.

Och här känner vi kanske igen oss själva. Javisst, vi vet … men den kunskapen har ännu inte sjunkit ned. Så är det ibland. Och det är inget fel med det. Vi behöver inte alltid vara helhjärtat troende. Det får finnas besvikelse på Gud. Fast det kanske är besvikelse på den bild av Gud vi har. Vi kanske har förväxlat vår egen bild med den levande Guden som undandrar sig alla bilder, den Gud som är annorlunda.

Om vi upplever något liknande, varför då inte göra som de två lärjungarna. De återvänder hem, till det de känner, till det förtrogna. De tar avstånd från de förstörande intrycken i Jerusalem, söker lite säkerhet: familj och vänner, det tidigare arbetet och vardagslivet. Visst, på något sätt vänder de ryggen till allt som hänt med Jesus. Visst, det kan tolkas som en sorts flykt. Men med en välvillig tolkning får vi kanske säga att de måste ordna sitt liv igen, komma underfund med det de varit med om. Och det viktigaste är: de bryter upp från en situation som ter sig som låst, de ger sig åstad.

På vägen till Emmaus händer det som ska förändra deras liv. Där börjar deras hjärtan brinna, fastän de inte är medvetna om det när det händer. I det här fallet är hjärtat snabbare än förståndet. Först efteråt, när de blickar tillbaka, inser de: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

På vägen till Emmaus börjar de ge upp sina föreställningar om Gud. I stället får de kontakt med den levande Guden själv. Utan att de är medvetna om det talar de med DEN de talar om. De talar med Gud om Gud. I mötet med den främmande medvandraren får de en existentiell insikt om den Gud som varit främmande för dem. De får erfara: Gud är annorlunda. ”Skulle inte Messias lida detta …?” Jesu Kristi Gud är inte en interventionsgud, inte en väldig krigsherre. Jesu Kristi Gud är den Gud som är sårbar, ja, sårad. Sedan Kristi korsfästelse behåller Guds son i all evighet såren i hjärtat, i händer och fötter. Den kristne Guden kan inte tänkas utan hans sår. Och därmed inte utan människans historia som har bränt sig in i honom. Han vill aldrig vara utan den här historien som så ofta är präglad av våld, orättvisa och smärta. Den Gud som är annorlunda omfamnar allt detta i Jesu utsträckta armar på korset. Och inte bara det: han övervinner det i den uppståndne.

Det måste ha varit en lång resa för lärjungarna som är på väg till Emmaus. En utmaning inte bara för dem utan också för oss. Vem vill inte stå på de mäktigas sida? Guds makt däremot är annorlunda. Wilfrid Stinissen beskriver hans allmakt på ett nästan provocerande sätt: ”Är det inte just Guds allmakt som gör det onödigt för honom att ständigt ingripa? Just därför att han är allsmäktig kan han låta allting ske. Hans makt består i att allting, absolut allting är användbart för honom. Av de hemska dissonanser som människan erbjuder komponerar han en underbar symfoni” (Vandring till sanningen).

Kanske går det för lärjungarna upp en glimt av den här anstötliga sanningen: att ingenting, inte ens det onda är utanför Guds plan och omsorg. ’Måste inte detta ske …?’ Och när insikten till slut har nått deras hjärtan stannar de inte kvar i Emmaus. De vänder på klacken och går genast tillbaka till Jerusalem för att dela med sig av det de upplevt. Vägen bort från Jerusalem var nödvändig. Nu är vägen tillbaka dit lika nödvändig. Det som sjunkit ner i hjärtat, budskapet om den Gud som är så uppfriskande annorlunda, detta budskap kan de inte behålla för sig själva.

Och kanske händer något liknande också oss ibland: Att våra ögon öppnas när han bryter brödet för oss. Att vi känner igen honom, den levande Guden och inte våra hemmagjorda bilder. Att vi sedan fulla av häpnad kan säga: ”Brann inte våra hjärtan …?” Då får vi göra som lärjungarna. Gå tillbaka till Jerusalem och vittna inför världen om vad vi har hört och sett. Ite missa est – gå ut, ni är sända!

Dominik Terstriep s.j.