Årgång A: Syr 15:15-20; Ps 119; 1 Kor 2:6-10; Matt 5:17-37

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (familjemässan 09:30 – kort predikan för de vuxna)

Hur förhåller sig egentligen kristendomen till Moses Lag? Från Aposteln Paulus vet vi att Lagen inte ger frälsning. Men i evangeliet idag hör vi Jesus Kristus själv säga i sin Bergspredikan att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” ska förgå, att han har kommit för att uppfylla, inte upphäva, Lagen – och att han t o m skärper innebörden av budorden, och sätter tolkningens ribba högre än Lagens bokstav när det gäller vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.

En nyckelformulering hos Jesus visar vägen till svaret: ”Ni har hört det blev sagt… Men jag säger er”. Jesus gör här anspråk på en total auktoritet, eftersom han är Lagstiftaren. Den som en gång gav Lagen till Mose berättar nu själv, utan mellanhänder, vad Lagen verkligen vill säga om vår sanna natur, den vi skapades med, som arvsyndens uppror sårade men som Gud genom Jesus Kristus nu vill hjälpa att upprätta oss till.

I Guds stegvisa arbete i historien för detta, det vi kallar frälsningshistorien, sluter Gud ett förbund med Israels folk genom att ge Lagen till Mose i tre delar: den moraliska lagen, den rituella lagen – med sabbatsbudet, omskärelsen, matreglerna och offerkulten i templet – och den civila lagen. Allt för att forma Israel till en synlig nation, som av en yttre rättfärdighet genom laglydighet avskiljs från andra nationer för tjänsten att vittna om Gud. När Gud slutligen blir människa i detta folk, avslöjar Gud vad allt hittills varit en förberedelse för, och avtäcker det Gamla förbundets grundläggande mening.

Det betyder att två delar av Lagen nu är överspelade: Först den civila, som kan ersättas av sekulära lagar, vars legitimitet förstås avgörs av om de tjänar sanningen, när syftet med ett nationsbygge är uppnått och trosutövandet utsträcks till alla nationer. Överspelad är också Lagens rituella del, när Jesus Kristus själv har framträtt som det sanna offret, den evige prästen, det levande templet och den verkliga sabbatsvilan.

Med Kristus död och uppståndelse sker nu tillbedjan för att försona våra synder med Gud i Kyrkan, det Nya Israel. Det Gamla förbundets tecken och symboler har fullbordats i det Nya och eviga förbundet, där det som tecknen har pekat fram mot nu öppet står i centrum: Guds verkliga och slutliga befrielse av oss. Då förstår vi att Aposteln Paulus polemik mot Lagen riktas mot den rituella lagens nu överspelade regler.

Den tredje delen av Moses Lag, den moraliska, bruksanvisningen för att vara människa, förblir däremot intakt, då den berör skapelsens naturliga ordning. Men i ljuset av Guds fullbordan av allt i Kristus, får nu de moraliska buden verkligt liv, kött och blod.

Det som buden direkt säger att vi ska undvika kan vi faktiskt förstå och uppnå med våra naturliga förnuft och förmågor. Men när Jesus beskriver mord som en slutstation på en inre förruttnelseprocess som börjar med oförsonlighet, och otrohet som toppen på ett isberg av utlevda sexuella begär frikopplade från äktenskapet; då förstår vi att den verkliga åtlydnaden av de moraliska buden – som Kyrkan på Kristus uppdrag fortsätter att upprätthålla, vad alla än tycker om det – går mycket djupare och kräver något mycket mer, än vad vi naturligt förmår. P g a arvsyndens dysfunktion i oss.

Jesus visar hur en verklig uppfyllelse av de moraliska buden på en gång är, och kräver, övernaturlig, gudomlig kärlek, dvs Guds vilja av vårt bästa, och gåva av sig själv för det.

Istället för att vara yttre föreskrifter beskriver buden en mer djupgående kallelse, den till personlig helighet, och inbjuder till en omvandling av oss, inifrån och ut, om vi vill leva i den kallelsen. Synden bekämpas vid roten och budens verkliga innebörd blir en bild av den sanna, existentiella friheten; friheten till att bli den Gud hade tänkt.

Men vi talar inte om ett individuellt, stoiskt prestationsprojekt. Vad Gud gör genom Jesus Kristus är att både visaden kallelse buden uttrycker och ge oss av sin Ande för att göra kallelsen möjlig att leva. Om vi bara säger ja.

Och då är vi framme vid nåden i Kyrkans sju sakrament, det Nya förbundets tecken som bär det de är tecken på. Denna nåd är delaktigheten i den övernaturliga, gudomliga kärleken, buren in i vår materia genom materia, för att rikta och stärka vår vilja. Vårt samarbete behövs – genom att vi med dagens responsoriepsalm ber om öppnade ögon och förstånd för att lyda Guds lag – så att vi ger Gud tillåtelse att leva kallelsen till helighet, förverkliga det övernaturligt Goda, med oss, för oss, i oss. Och inspirera kärlekens gärningar av uppoffring, i relation till Gud, andra, sig själv och skapelsen, vilka alltid är en del av den levande tron.

Bara genom Jesus Kristus, och mottagandet av hans försoning, om vi erkänner vårt behov av den, kan vi leva med Gud – och därmed leva som Gud; dvs så som Gud ytterst beskriver med sina bud. I den evighet som börjar här och nu. Amen.