Fjärde söndagen i fastan År C 2019

4 Fa (C)                                                                                                 31 mars 2019

Luk 15                                 GUDS BARMHÄRTIGHET

Liknelsen om den Förlorade sonen, eller bättre: om den Barmhärtiga fadern fascinerar åhörarna fortfarande. Jesus berättar både om en generations­konflikt och om ett spänt förhållande mellan två bröder. Den beskriver så tydligt hur vi människor och hur Gud är.

Och den uttrycker en mänsklig grunderfarenhet, nämligen vad det kan innebära att lämna, att bli lämnad och att stanna kvar.

Den som lämnar är den yngste sonen: Han känner sig instängd av det trånga, händelselösa livet på landet. Han drömmar om den stora världen, om en karriär i utlandet, han vill satsa stort. Början på äventyret ser bra ut. Men att han på ett naivt sätt vill köpa sig vänner i det nya landet och sedan blir av med alla sina pengar, är ett misslyckande, ett bedrövligt slut på äventyret, en katastrof för den unge mannen. Det åter­står för honom bara att ta ett smutsigt arbete, så dåligt betalt att han knappt kan överleva. Han skäms men han inser att han ångerfullt måste återvända. – Liknande situation kan vi se hos ungdomar som med stora illusioner lämnar föräldrarna och sedan misslyckas; eller hos migranter som drömmar om ”paradiset” i Sverige, en dröm som sällan blir verklighet. Vi kan väl också tänka på ungdomar som lämnar den kristna tron och som senare måste upptäcka hur tröst- och innehållslöst ett liv utan Gud kan bli. För alla finns en möjlighet att vända tillbaka.

Den som bli lämnad är hans far: en storbonde, som förvaltar sin fina gård som har gått i arv i flera generationer. Han förstår inte att den yngste sonen inte vill fortsätta denna värdefulla tradition. Att han vill lämna gården och familjen och gemenskapen på landet. Ändå accepterar fadern motvilligt sonens önskan, han skiftar arvet och låter honom lämna fadershuset. – Besvikelsen har inte gjort honom bitter. Visserligen fick han höra rykten om sonens utsvävningar i ett främmande land, kanske att det sedan där borta har blivit hungersnöd. Och nu väntar han på honom. Så berättar Jesus: ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.” Pojken som återvänder som en tiggare, med stor ånger, tas emot med stor kärlek och utan förebråelser. Tvärtom: det blir nya kläder, en ring och sedan en fest för den förlorade sonen.

Jesus hade kritiserats av förargade fariseer och skriftlärda, för att han umgicks med syndare. I liknelsen svara han dem. Där beskriver han Gud som den barmhärtige fadern. En sådan Gud måste förebilden och modellen för alla troende. Den barmhärtige Guden speglas i Jesu liv. Den bör alltid speglas i de kristnas liv.

Fariseernas kritik avvisas tydligast i den tredje personen i liknelsen, han som har stannat kvar: den äldste sonen.

Han stannar hemma och arbetar vidare på gården. Han är flitig och plikttrogen. Han förstår inte sin bror och hans drömmar. Säkert är han arg på honom som inte delar arbetsbördan med honom utan lever ett lyxliv, utan vett och ansvar.

Kanske lyssnade han med skadeglädje på ryktena om broderns misslyckande i utlandet. – En vacker dag överraskas han av att det pågår en fest hemma när han kommer tillbaka från fälten. Att brodern skulle återvända med tomma händer, det kunde han ha tänkt sig. Men att det skulle bli fest för honom, det kan han inte acceptera. När fadern kommer ut och pratar med honom förebrår han honom: ”Du är orättvis! Du belönar din son, denna odåga – medan jag bara jobbar och jobbar för dig utan någon belöning.” Faderns svar vänder ordet ”din son” till ”din bror” för att markera samhörigheten mellan de båda sönerna. Han säger ömt till honom ”mitt barn” men fortsätter sedan bestämt: ”Vi måste ha en fest. Vi måste acceptera honom som har kommit tillbaka.” –

I denna liknelse framhäver Jesus skillnaden mellan kristna dygder och borgerliga dygder: visserligen förväntar sig varje samhälle att man ska göra rätt för sig, vara plikttrogen och flitig, och uppskatta lag och ordning och tradition. Rättvisa framför allt! Viktigare för oss kristna (och egentligen för alla människor) är: förlåtelse, godhet, kärlek, nåd, godhet och barmhärtighet.

När vi en gång ska stå inför Guds domstol får vi inte snegla åt andra och jämföra oss med dem. Då kan vi inte kräva rättvisa utan vi ska be om Guds rättvisa som heter ”förlåtande kärlek”. Då ska vi bara säga: ”Herre, jag litar på din barmhärtighet.”

Pater Klaus Dietz S.J.

Skriv en kommentar

Translate »