Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Fjärde Påsksöndagen

2019-05-12

Årgång C: Apg 13:14, 43-52; Ps 100; Upp 7:9, 13-17; Joh 10:27-30

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka

Kära systrar och bröder i Kristus,

Vi har alla någon gång hört människor säga om Jesus att han var en karismatisk predikant och fredsprofet som sade mycket fint som vi fortfarande kan tänka på, men att man inte behöver ta ställning till om han var Guds son. Denna bild av Jesus som ett slags Mellanösterns Gandhi kommer i vår tid ur sökandet efter det som kallas ”den historiske Jesus”. Ett sätt att tolka Jesus helt frikopplat från de historiska ögonvittnesskildringarna, dvs Nya Testamentet, och den tidiga Kyrkans tro. En i själva verket helt ohistorisk Jesus som bara blir en spegelbild av uttolkarens subjektivitet. Men personen Jesus blir helt obegriplig, ja faktiskt knäpp, om man inte beaktar det han säger om sitt eget ursprung. Som nyss i evangeliet: ”Jag och Fadern är ett”; dvs av samma, gudomliga väsen.

Ingen annan religionsgrundare eller vishetslärare, före eller efter, gör anspråk på att själv vara Guds uppenbarelse. Mose påstod att Guds uppenbarelse var Lagen i förbundet med Israels folk. Muhammed hävdade att den var en bok. Buddha sade tydligt att hans lärjungar inte skulle se på honom utan på det han lärde. Jesus säger precis tvärtom: ”se på mig, då ser du Gud, gör som jag – var som jag”; eller rättare sagt: ”låt mig komma in i dig så att du kan bli som jag!” Ja, Jesus säger att vi måste äta hans kött och dricka hans blod för att kunna dela hans gudomliga liv. Inför det, som apostlarna vittnat om och Kyrkan bekänt från första början, finns ingen neutralitet. Man måste ta ställning.

För om Jesus inte är den han utger sig för att vara måste han vara en lögnare eller psykopat. Och då faller ju allt fint han säger om fred, försoning och kärlek som en produkt av en skruvad hjärna. Men om Jesusärden han säger sig vara och Kyrkan förkunnar, ja, då förändras allt. Då är allt det han säger och gör, allt det han gett sin Kyrka i uppgift att göra närvarande i världen, den talade viljan hos den som har skapat allt, också oss. Anvisningen för hur vi ska kunna bli de vi är tänkta att bli. Inte bara för att bli sant lyckliga, i meningen fyllda av en inre frid vilka olyckor som än drabbar oss; utan också för att få evigt liv med honom. Och då kan vi inte förbli desamma. Då måste allt det vi är och gör – våra planer, vårt yrkesliv, vår fritid, vårt sätt att tänka, våra prioriteringar, vårt förhållningssätt till andra, vår sexualitet, vårt familjeliv, ja, hela våra liv – uttrycka Hans vilja. Då tillhör allt Honom, och då måste vi låta Honom omvandla oss, till Hans likhet i självutgivande kärlek; att vilja andras bästa, sanningen, för deras skull och ge av sig själv för det utan att räkna på kostnader och vinster.

Och det är här skon klämmer. Det är därför Jesus Kristus är så kontroversiell och väcker sådana känslor, än idag. Pröva att nämna hans namn på en middag och jämför med reaktionen om du t ex nämner Buddhas, får du se. Och det är därför Kyrkan förföljs från första början, som vi hörde i vår första läsning ur Apostlagärningarna, fram till idag, där vi vet, men väldigt få makthavare eller medier vill erkänna, att kristna är världens mest hatbrottsdrabbade grupp, alla kategorier. Det som Uppenbarelseboken, som vår andra läsning hämtades från, framförallt är en bok om: inte en bokstavlig kronologisk skildring av världens slut, utan en uppmuntran till alla som förföljs för sin kristna tro att hålla ut. I tillit till att Gud slutligen ska ingripa och upprätta allt.

Vi människor vill inte omvandlas i meningen släppa det vi anser vara vårt; våra planer, ägodelar, det vi ”känner” för att göra, våra identiteter. Vi vill tro på en Gud som bekräftar oss där vi är, ger lite feelgood. Sådan är arvsyndens realitet. Men den riktigt goda nyheten är att Gud bortser från vår läggning att göra oss själva till måttstockar för sanningen, och har blivit människa i Jesus Kristus för att lidandet och den ångestfyllda döden i rädsla för allt ska ta slut, syndens konsekvenser, inte ska ha sista ordet. För att vi genom Hans förlåtelse och försoning stegvis får växa in i Hans gudomliga liv redan här och nu. Den förlåtelse och försoning som inget av offerlammen i Jerusalems tempel, utan bara Guds eget Lamm kan åstadkomma.

Guds Lamm är ingen ”ledare”, utan som vi hörde av läsningarna, en herde. En herde skyddar den ”hjord” som är ”hans folk”, som vår responsoriepsalm formulerade det, från faror, och ger den näring. Genom sin Kyrkas lära och förkunnelse skyddar Kristus oss från farorna som hotar våra själars frälsning. Och genom Kyrkans sju sakrament, instiftade och designade av honom, ger han sig själv som näring som stärker och riktar vår vilja att leva Kyrkans tro i våra liv. Med sin identifikation som herde refererar Jesus till en av Gamla Testamentets tydligaste bilder av Gud, dvs stärker sitt gudomliga självanspråk.

Guds människoblivande i Jesus Kristus, hans död och uppståndelse och närvaro i tiden i och genom Kyrkan, är evangeliet, det glada budskapet om konungens seger, som ju det grekiska ordet egentligen betecknar. Evangeliet är inte sociala och politiska reformer. Det handlar inte om att vara snäll. Sådant behövs inget evangelium för. Nej, evangeliet är vår räddning till evigt liv med Gud, genom Kristus, med start här och nu. Vårt hopp att våra prestationer till slut inte avgör, att våra begränsningar till slut inte hindrar. Om du som kristen förkunnelse hör sådant som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV, kan du i vara säker på en sak: du har i alla fall inte hört evangeliet!

Men evangeliet lovar ingen kortsiktig, världslig, framgång för den som tror på och förkunnar det. Det kristna livet kräver att vi låter Jesus frigöra oss från allt sådant som hindrar oss att fullt ut följa Honom; göra Hans värdeskala till vår. Det betyder uppoffringar. Alltifrån ordenslivets och prästämbetets synliga, till kallelsen att i vardagen, på jobb, i skola, i bekantskapskretsar, i samhället i stort, vara martyrer, dvs beredda att utstå andras missaktning, hån och t o m hot för att man inte knäfaller för vår tids romerska kejsare, vilka de nu än är. Vi ska förstås inte sökaandras ringaktning. Men har vi svårt att offra ära, status och popularitet för Kristus skull, låter vi inte Honom fullt ut vara vår herde.

Just för att vi tror att Jesus Kristus verkligen är den han säger sig vara, lyssnar vi på hans röst. Före och framför alla andra röster. Vad det än kostar oss. För då litar vi på Hans försäkran att Han, genom allt, ska leda oss till ”evigt liv” och ”torka alla tårar” från våra ögon. Detta hopp kan vi, ja, får vi, inte behålla för oss själva. Om detta hopp måste vi berätta, i ord och handling, för så många vi bara kan. När vi nu strax har fått ta emot Herren själv som med vårt samarbete kan få ta en allt större del av oss i besittning, har vi bara en uppgift: att skynda oss ut med apostlarna.