Fjärde adventssöndagen (C)
S:ta Eugenia 2021-12-19 kl. 11.00
Luk 1:39-45
p. Klaus Dietz                

ETT MÖTE

Under den kommande jultiden möter vi släktingar, vänner och bekanta. Dagens evangelium om Maria och Elisabeth är ett strålande föredöme för dessa möten.

Ängeln Gabriel hade just lämnat Guds budskap om Jesu födelse. Av ängeln fick Maria veta att hennes äldre släkting Elisabet – mot alla förväntningar – var havande i sjätte månaden. Maria stannade då inte hemma i meditation och stillhet utan skyndade i väg för att erbjuda henne hjälp. Det var en lång väg från Nasaret i Galileen till ”en stad i Juda bergsbygd”, enligt traditionen Ain Karim nära Jerusalem. Vandringen tog tre, fyra dagar. Maria var liksom ett tabernakel som bar Jesus i sin kropp genom landskapet. Eller hon kunde kallas den nya Förbundsarken som av kung David under dans och lovsång fördes till Jerusalem.

När Maria står framför Sakarias och Elisabets hus, öppnas dörren och de båda kvinnorna omfamnar varandra med glädje. Båda vet att de väntar barn. De förstår varandras speciella situation: den unga kvinnan som inte är gift och den äldre kvinnan som borde vara för gammal för att bli mor. Detta möte är fyllt av ömhet och samförstånd. 

Men det finns en djupare, teologisk mening i deras möte. Elisabet upplever barnets rörelse i hennes mage. Hon fylls av Guds Ande och förstår vilken roll Maria och hennes barn har i Guds frälsningsplan. Hon ropar ut en välsignelse över Maria för hon är mer än andra kvinnor, hon är Herrens mor. Det vill säga: det barn som hon bär under sitt hjärta är Herren, Messias, och vi i vet att barnet är Guds Son. Elisabet är i denna stund en profet som tolkar Guds budskap i detta möte. Och Maria svarar med Magnificat, sin jublande lovprisning: Gud har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. 2000 år av Mariavördnad bekräftar hennes ord.

Kvinnornas profetiska möte speglar ett större möte: Gud kommer till människan. Barnet i Elisabets mage skulle bli Förelöparen till Messias. Han reagerar med häftiga rörelser när Herren, världens Härskare kommer. Barnet ”sparkade till”, heter det i vår översättning. Man kunde också översätta ordet med: att barnet ”hoppade”, av glädje och vördnad, och det blir en anspelning på psalm 114: ”Berg, varför hoppar ni som baggar, och ni höjder som lamm? Bäva för Härskaren, du jord, bäva för Jakobs Gud.” 

I Jungfru Marias sköte har Gud blivit människa, från livets första ögonblick. Mycket konkret är Jesus Kristus Immanuel, Gud med oss. Han delar vår existens och vår livssituation. När Guds Son föddes i Betlehems fattiga stall, är det inte en romantisk scen. Nej, det markerar Guds vilja att vara med oss, på gott och ont. Därför kan vi med tacksamhet och glädje se fram emot Julnattens mysterium. Gud har stigit ner ur sin härlighet för att konkret vara med oss.

Tillbaka till våra möten i samband med den kommande festen: ett ”Hej och God Jul” på gatan, vår fridshälsning i mässan, kramar med familjen på Julafton – i alla dessa möten kan vi ana att vi är Guds älskade, värdefulla barn. När vi möter en medmänniska möter vi Jesu Kristi bror eller syster.