Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte Påsksöndagen

2019-05-19

Årgång C: Apg 14:21-27; Ps 145; Upp 21:1-5; Joh 13:31-35

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

I juni 2008 dog den polska volleyboll-landslagsspelerskan och europamästarinnan Agata Mróz av cancer. Hon hade under ett år vägrat den rekommenderade behandlingen eftersom hon var gravid och den riskerade att skada hennes ofödda barn. Två månader efter att dottern Liliana hade fötts dog Agata. Då hade hon sagt till sin man att hon inte ångrade sitt beslut och att hon skulle ha gjort samma val igen, dvs att sätta den ofödda dotterns liv först: ”Jag dör tillfreds och i frid.”

Mer känd är kanske franciskanpaterns, den Helige Maximilian Kolbes, historia från Auschwitz 1943, när han tog den dödsdömde medfången Franz Gajowniczeks plats i hungercellen, efter att ha förstått att denne hade fru och barn i livet. För en präst etsar sig Kolbes ord till SS-soldaterna fast: ”Ta mig istället, jag är katolsk präst.” När Kolbe helgonförklarades 1982 stod Gajowniczek på Petersplatsen och grät i tacksamhet till den man vars uppoffring av sitt liv, gav honom hans.

Agata Mróz och den Helige Maximilian Kolbe är två exempel på den övernaturliga kärlek som Jesus Kristus död och uppståndelse öppnar för världen. Det han i dagens evangelium kallar sitt förhärligande, eftersom det för den som vill tro visar Guds härlighet. När Jesus sedan säger att han bara ska vara hos apostlarna en kort tid till, förebådar han Pingsten och den Helige Andes utgjutande som gör det möjligt att ta emot Guds kärlek och älska Gud tillbaka på ett nytt sätt. Och så kan Jesus ge sina lärjungar i alla tider ett nytt bud: att vi ska älska varandra som han har älskat oss. Det här ska vara de kristnas kännemärke: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar”.

Kärlek kan vara ett bud. Den kärlek som Jesus för in i världen är den övernaturliga kärleken. På grekiska, Nya Testamentets språk, heter den agape, vilket betyder att vilja den andres bästa för hans eller hennes egen skull och att ge av sig själv för det, utan att bry sig om vad det kostar eller ger. Kärleken är alltså en akt av viljan. Och vi förstår nu hur den hänger ihop med att vi har fått en frivilja. Bara med den kan vi svara Gud på det vi får genom hans vilja. Bara med vår vilja, vår kärlek, kan vi frivilligt ge oss själva till hans syften. M a o: kärlek kan kommenderas eftersom den först har blivit given.

Tyvärr lever vi i en tid som missförstår kärlek, också den naturliga, och likställer den med känslor, impulser, ja, t o m kickar och rus. Men om kärlek vore en känsla skulle en förälder sluta älska sitt barn flera gånger om dagen, eftersom föräldrars känslor inför vad deras barn kan ta sig till onekligen varierar. Och Jesus hade knappast några härliga feelings under korsfästelsens dödstortyr; det offer som är sinnebilden för just kärlek. Känslor kommer till oss, passivt. Vi kan inte påverka dem, även om vi förstås kan avgöra vad vi göravdem. Till skillnad från flyktiga känslor kommer kärleken från oss, aktivt. Den blir ett handlingsval. Och den gör att vi kan avstå från att agera på känslor och impulser. Det är detta som det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna liksom ett liv med ordenslöften eller prästtjänst är tänkt att uttrycka och inspirera till.

Kyrkans sju sakrament har instiftats och fått sin givna form och materia av Jesus själv och kan därför heller inte ändras av Kyrkan. Genom dem inympas Guds övernaturliga kärlek, som blivit synlig i Kristus och verkar genom Anden, i oss och ger riktning och kraft åt vår vilja. Och därmed förmåga att lyfta oss över känslor och t o m offra allt vi har, ytterst oss själva. För Gud. Och för hans avbild i andra. Kända och främlingar. Dvs frigöra det som också kan bli en Agata Mróz eller en S:t Maximilian Kolbe i oss.

På 200-talet noterade kyrkofadern Tertullianus hur icke-kristna uppfattade de kristnas kännemärke genom att utropa: ”Se hur de älskar varandra”, om synliga yttre handlingar som konsekvens av ett inre präglat av det Nya Jerusalem, mötet mellan himmel och jord i Kristus, som vi hörde om i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken. ”Hur de älskar varandra” förblir genom tiderna de kristnas stora utmaning och när det levs, kristendomens starkaste argument; Guds ”väldiga kraft” som vår responsoriepsalm kallade det. Något vi idag, i vårt land, får bekräftat hos dem som lämnar islam för Kristus. Att vara kristen är varken en abstrakt idé eller ett försök att blidka en avlägsen envåldshärskare. Att vara kristen är en levd relation, i kärlek med den som i och av sig själv visat sig vara just kärlek.

Så, kära systrar och bröder,

Låt inte falska och ytliga idéer om kärlek i populärkultur och media hålla tillbaka oss i strävan efter att utforma våra liv efter Kristus nya bud, stärkta av hans gåva av sig själv i Kyrkans lära och sakrament. Låt oss aldrig glömma att den gudomliga, övernaturliga kärlek vi får ta emot och kallas att ge vidare, alltid involverar ett kors. Ett kors av smärtan att avstå från det som Kyrkan av kärlek visar går emot Guds vilja med våra liv. Ett kors av obehaget att ge av det vi har men inte behöver till andra som behöver. Ett kors av lidandet i att bli avvisade och att förlora ära för att stå upp för det som är sant, mot det som är på modet just nu, det som ”alla” just nu tycker.

Låt oss styrkas av det som apostlarna Paulus och Barnabas påminde om i dagens första läsning ur Apostlagärningarna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. Låt oss, där vi har svårt att offra ära, status, bekvämlighet och popularitet för Kristus skull, be om förmågan att ta emot och leva hans kärlek. Och låt oss ständigt inspireras av helgonen, experterna på Kristuslik kärlek. Jag vill avslutningsvis förmedla en insikt om den levda kristna kärlekens sanna realitet, vilken har tillskrivits den Heliga Moder Teresa av Calcutta:

”Människor är oresonliga, ologiska och självcentrerade. Älska dem ändå.

Gör du gott kan människor anklaga dig för att ha själviska motiv. Gör gott ändå.

Det goda du gör idag kommer att vara glömt imorgon. Gör gott ändå.

Ärlighet och öppenhet gör dig sårbar. Var ärlig och öppen ändå.

Det som tar dig åratal att bygga kan förstöras över en natt. Bygg ändå.

När du ger världen det bästa du har kan du bli sårad. Ge världen det bästa du har ändå.

Varför? Jo, i slutändan är allt mellan dig och Gud. Det var aldrig mellan dig och dem ändå.”