Det är inte planeten utan vi som behöver räddas – och därigenom planeten (Sjätte söndagen under året, årgång C, 2022-02-13)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Sjätte söndagen under året

2022-02-13

Årgång C: Jer 17:5-8; Ps 1; 1 Kor 15:12, 16-20; Luk 6:17-18, 20-26

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Vi hörde just evangelisten Lukas återge Jesus första stora tal, hans predikan på slätten, det som hos Matteus kallas Bergspredikan. Jesus har med stor sannolikhet upprepat den på flera ställen eftersom den innehåller en mycket central sanning som det Nya förbundet uppenbarar: att vara ”salig” – på evangeliets originalspråk, grekiska, ”makários” och latin ”beatus” – dvs fullt välsignad, helt helgad åt Gud, är inte så mycket ett inomvärldsligt tillstånd av lycka som ett eskatoliskt, dvs förverkligat först bortom detta, i himlen. Det som Jesus säger som chockar är att saligheten tillstånd ofta följer på motsatsen här i tiden, medan det som värderas högt med våra inomvärldsliga måttstockar, mycket väl kan bytas till raka motsatsen i livet bortom detta.

Jesus vill nu inte påstå att livets goda ting egentligen skulle vara dåliga. Sådant i världen som är gott är Guds gåva som vi tacksamt ska ordna efter Guds vilja och glädjas åt. Men Jesus säger att det aldrig kan tillfredsställa vår djupare längtan, ge den inre frid som är vilan i insikten om att det viktigaste i livet inte ges av mina prestationer, eller tas ifrån mig av mina begränsningar. Gör vi rikedom, ära, njutningar, fysisk hälsa och framgång till livets mål, högsta värden för våra strävanden, riskerar vi att andligt sluta som den torra busken i ödemarken som beskrevs i vår första läsning från profeten Jeremia: ytan intakt, innehållet utan liv.

Jesus budskap, som slutligen konkretiseras i hans egen död, är att i en värld som fallit av att vi människor ständigt litar mer på oss själva än på Gud, gör medel till mål, själva vill definiera gott och ont, är den sanna vägen till inre frid ofta kantad av svårigheter och möda, just för att vi så lätt leder oss själva och andra fel.

Gud vill inte att vi ska använda vår fria vilja så som vi ofta gör. Han tolererar det, för att han respekterar vår frihet, men hans aktiva vilja är en annan. Genom allt det han säger och gör när han blir människa i Jesus Kristus visar Gud oss att det enda beständiga vi kan, och ska, söka är vänskapen med Gud. Att vår längtan efter lycka bara tillfredsställs om den söker lyckans källa: Gud. Och inte Guds effekter, känslan av Gud. Utan bara Gud, oavsett om han låter oss känna hans närvaro eller inte.

Genom att tillåta livets vedermödor att möta oss, lär Gud oss att rota vår tillvaro på att det enda målet för vår existens här är att ständigt, allt bättre, lära känna, älska och tjäna Honom. blir våra liv till det ”träd planterat nära vatten” som aldrig torkar, och som både första läsningen och responsoriepsalmen idag beskrev. Dit vill Gud föra oss genom Kristus och Kyrkan, om vi bara tillåter honom. Första steget för det är att släppa tilliten till allt annat som mål.

Vad det ytterst handlar om är vår frälsning. Inte primärt från ekonomiska, politiska, sociala, ekologiska, medicinska eller psykiska problem. För det behöver vi ingen frälsare. Det räcker istället att på rätt sätt använda våra naturliga förmågor. Förstås, som troende, inspirerade av tron. Men hur exakt det ser ut kommer vi ofta ha olika uppfattningar, och därför behöva kompromissa, om. Också mellan olika troende som tar sin tro på lika stort allvar. Om vi tillåter partipolitiska skillnader leda till personlig ovänskap mellan troende har vi, tvärtemot Jesus budskap, gjort politik och partitillhörighet till livets viktigaste värde. Och tro en som sett den inifrån: det är det absolut inte; ofta långt därifrån.

Vi ska, i samverkan med alla människor av god vilja, göra vad vi kan för att bygga Guds rike här, där vi är. Men vi måste vara medvetna om att det aldrig kan bli fullständigt, utan bara i bästa fall kortvarigt glädjande och provisoriskt. Den som kan och ska fullkomna allt en dag, göra allt till en stabil grund för inre frid, är bara Gud. Ett ständigt fortskridande i allt det vi, också med den bästa vilja, gör i världen, säger Jesus att vi aldrig får hoppas på, i en evig och avgörande mening. Dels för att vi förr eller senare kommer bli besvikna och hopplösa, då vi möter våra begränsningar, ytterst förstås döden. Dels för att vi också i det mest rättvisa, moraliska och hållbara mänskliga samhället, ändå behöver frälsning.

Frälsning är räddningen från att den fysiska döden skulle vara slutet, och att våra synder, våra nej till Gud, här i tiden skulle skilja oss från Gud också bortom tid och rum. Frälsningen kan vi aldrig åstadkomma själva; inte konsumera, reformera, organisera, rösta, lagstifta, producera, motionera, medicinera, psykologisera, klimatkompensera eller forska oss fram till. Den får vi aldrig av någon politiker, något företag, någon ny livsstil, någon påkommen identitet, någon produkt, eller ens av någon familjemedlem eller vän, om än aldrig så kär. Frälsningen kan bara Gud ge oss. I Jesus Kristus.

Allt som är ont i vår värld – som t ex dödandet av ofödda barn, ofta under laglig täckmantel, mänsklig trafficking och all annan kränkning av människovärdet, politiskt och religiöst förtryck, anfallskrig, droghandel liksom rovdriften på resten av skapelsen som vi var satta att förvalta – allt detta kommer av det mer grundläggande onda vi måste frälsas ifrån: det nödställda ekosystem som utgörs av den mänskliga själen i sitt nej till Gud. Ett nej vi troende också säger varje dag och därför också ständigt på nytt måste ta emot förlåtelse för, genom att ödmjukt böja oss inför Kristus kors. Konkret i biktens underbara sakrament.

När det numera så ofta heter att ”planeten, jorden, måste räddas” så är det absolut inte den fullständiga, kristnaförståelsen. Kyrkan ska självklart vara en tydlig röst mot all form av kortsiktighet och rovdrift också på naturen. Men inte för att ”rädda planeten” utan för att tillåta Kristus att rädda, frälsa, våra själar och kroppar. Och därigenom möjliggöra för oss själva och för jorden, klimatet och naturen, att inte bara uthärda, utan istället blomstra av, vårt förvaltarskap, vår arrendering, av allt skapat. I den bibliska traditionen, tydligast i Romarbrevet, förutsägs faktiskt också skapelsensbefrielse bli en efterlängtad följd av människans befrielse, som alltså kommer först. Det unikt kristna bidraget till tidens miljöengagemang är därför just förkunnelsen av omvändelsen och frälsningen i Kristus som det verkligt grundläggande.

Jesus Kristus uppståndelse från döden, som andra läsningen ur Första Korinthierbrevet försäkrar oss om, är den nödvändiga befrielsen, som ges genom tro. För att hålla ut i den firar vi, som nu strax, den Heliga Eukaristin, där vi dras in i Kristus offer av sig själv för Faderns vilja, i Helig Ande, dvs gudomlig kärlek, och får förnyad del i det gudomliga, eviga liv som består när allt annat viker, misslyckas och förgår. För att Kristus värdeskala, hans måttstock, och därmed hans lycka, alltmer ska bli vår; den lycka som den Katolska kyrkan med hennes lära och sju sakrament i fullhet, på Kristus direkta uppdrag, erbjuder alla som vill sträcka ut sina händer för att ta emot den. För vår, och därigenom också världens och skapelsens, frälsning. Amen.

Comment(1)

  1. Svara
    Peter Månsson says:

    Utmärkt förklaring till en vidgad betydelse och innebörd i människans frälsning som tydligt kopplar vidare till de stora frågor vår värld står inför.

Leave a Reply to Peter Månsson Cancel reply