Andra påsksöndagen
Joh 20: 19-31
S:ta Eugenia kl 11.00
16 april 2023

Den Uppståndne och Kyrkan

1,3 miljarder av världsbefolkningen tillhör Katolska kyrkan. Hur många kulturer, hur många personligheter, hur många helgon och syndare måste finnas i denna den största religionen!

Den ursprungliga kristna gemenskapen var endast tolv judiska män, de så kallade apostlarna. De var enkla fiskare och hantverkare, mycket olika sinsemellan. Evangeliet berättar att de ibland var modiga och ibland ganska fega. De missuppfattade ofta Jesu ord eller handlingar. Ändå blev de utvalda av Jesus Kristus till att bli fundamentet för det nya gudsfolket. De skulle bli grunden för Kyrkan, Kristi heliga kropp i världen. Förrädaren, Judas Iskariot, fick dock efter sin död ersättas av Mattias som den tolfte aposteln.

Att dessa apostlar hade både den mänskliga svagheten och det gudomliga uppdraget, framstår tydligt i dagens evangelium:

Efter mästarens avrättning gömde lärjungarna sig bakom reglade dörrar. De fruktade att de skulle dela Jesu grymma öde. Visserligen hade de samma dag hört kvinnornas påstående om Jesu uppståndelse, men de avfärdade det som önsketänkande och prat. –  Då kom Jesus mitt i deras gömställe, mitt i deras rädsla och hopplöshet. Som den Uppståndne hälsade han dem med sin gudomliga frid: ”Shalom!” Han gav dem sin helige Ande och sände dem att sprida det glada budskapet om frid, hopp och syndernas förlåtelse.

För att definitivt ta bort deras tvivel visade han dem sina sår, dessa skrämmande vittnesbörd för tortyr och avrättning. Han demonstrerade handgripligt att han var samma person, samme Jesus, som genom döden hade gått över till härligheten. Lärjungarnas sorg och förtvivlan slog om i förvåning, tröst och glädje. Ändå var trosglädjen fortfarande förbunden med en viss osäkerhet.

De berättade visserligen om sitt möte med den Uppståndne för aposteln Tomas som inte var med på den första dagen, påsksöndagen; men också efter en hel vecka var de så rädda att de bommade igen dörrarna. De kunde så utestänga hotfulla besök av polis och fiender. Men Kristus den uppståndne kunde inte hindras, varken av gravens tunga rullsten eller av dörrarnas lås.

– Kära systrar och bröder, Kristus kan inte heller utestängas av människor som låser sina ängsliga hjärtan. Kristus sprängde dödsrikets portar och han kan övervinna rädslans stängda dörrar. Han som trädde fram mitt i apostlarnas krets, han kan också träda in i vårt hjärtas mitt. Han blir då ljuset som kan förvandla vårt inre mörker. – Det måste dock ibland ta sin tid för att man skulle öppna sig för den förhärligade Kristus och hans befriande budskap, såsom det var hos apostlarna och hos andra vittnen av Kristi uppståndelse.

Vi kristna bör vara medvetna om vår höga kallelse och vår värdighet. Petrus skriver i sitt första brev: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” Ändå tycks vi ibland vilja gömma oss inför verkliga eller förmodade angrepp mot tron. Tvivlet på Guds existens och på det kristna budskapet började med upplysningstiden, fortsatte med tänkare som Marx, Nietzsche und Freud, och spridas nuförtiden allmänt av massmedia. I Sverige och i många länder är de troende en minoritet, ibland diskriminerade, i vissa länder förföljda. Men vad spelar det för roll? Vi är i Guds hand och följer Jesus, som är ”vägen, sanningen och livet”. Dessutom kan ateister och agnostiker ge oss viktiga tankeställare och fördjupa vår tro.

För Jesus Kristus är den Levande och Uppståndne. Hans ljus strålar i kyrkan som har fått den helige Ande. Påskens under har förändrat världen. Jesu uppståndelse är ingen ideologi eller ett önsketänkande, det är den kristna trosövertygelsens mitt! Jesus Kristus är närvarande, han ger oss sin frid, och han sänder oss som budbärare till våra medmänniskor. Vi kan verkligen möta Herren – i våra böner, i Kyrkans sakrament, särskilt här i eukaristin, i Bibeln och i heliga kristna från alla epoker. Halleluja, det jublande påsk-ropet, klingar genom kyrkohistorien fram till tidernas slut: Jesus Kristus är segraren över allt mörker!

Vi kan vara trosvissa, såsom apostlarna på pingstdagen, såsom Paulus på sina missionsresor, såsom helgonen under hela kyrkohistorien. Visst, det ska också i framtiden bli förföljelser och lidanden, men syndarnas heliga Kyrka är ledd av Guds Ande och kan inte gå under. Och bortom våra lidanden och döden väntar oss uppståndelsens härlighet.

Klaus Dietz S.J.