Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Alla helgons dag

2020-11-01

Upp 7:2-4, 9-14; Ps 24; 1 Joh 3:1-3; Matt 5:1-12

S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (11.00-mässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Om Kyrkan vore ett företag skulle affärsidén vara att producera helgon. Alla döpta kristna är kallade att med Kyrkans hjälp bli helgon, dvs heliga, avskilda för Gud i ett liv efter Guds värdeskala. För att vinna evigt medborgarskap i himlen och ingå i skaran inför Guds tron som vår första läsning ur Uppenbarelseboken beskrev. Den skara som när Gud fullbordar allt ska få uppstå med Kristus, som Han, för en ny himmel och jord.

Helgonen utgör vad som med katolsk terminologi kallas för den ”Segrande Kyrkan”. Genom Gud, i vars vila de är fullt närvarande, följer de oss i den ”Kämpande Kyrkan” i tid och rum med sina förböner. Och Kyrkan visar oss målet och vägen dit. Hon påminner oss ständigt om deras föredöme och eviga lycka, genom alla kända helgon som firas i liturgin på bestämda dagar, och alla okända som firas idag.

Ett helgon har redan i livet i tid och rum blivit fullkomligt uppfyllt av Guds kärleksfulla vilja. Vid sitt frånfälle går helgonets själ, dvs personliga helhetsprincip eller ”ritning”, in i Guds härlighet och ser Gud ”sådan han är”, som vi hörde om i andra läsningen ur Första Johannesbrevet. Helgonet behöver alltså inte någon rening i kärlekens eld, i det tillstånd efter döden som kallas skärselden med den ”Lidande Kyrkan”, som vi ber för imorgon på Alla själars dag. Under sin livstid tog helgonet emot Guds gåva av de ”oskyldiga händer” och det rena hjärta som responsoriepsalmen påminde krävs för att ”gå upp på Herrens berg”. Ett helgon har inte levt ett liv utan kamp med tron eller ett helt syndfritt liv, men vid hans eller hennes död har alla synder varit förlåtna och sonade.

Att göra bot för syndens konsekvenser för oss själva och för själarna i skärselden, är något Kyrkan, för att göra oss till helgon, gör möjligt genom praxisen med avlat. Använd den möjligheten! I år har den Heliga stolen p g a pandemin utsträckt den särskilda novemberavlaten från åtta dagar till hela månaden. Att efter bikt, kommunion, bön för påvens intentioner, och i uppriktig vilja att undvika synd, besöka en kyrkogård och be för de avlidna ger fullständig avlat. Den särskilda avlaten för Alla själars dag, genom besök i kyrka eller kapell och bön av Fader vår och trosbekännelsen utöver de allmänna villkoren, gäller i år också för vilken annan valfri dag under hela november.

När katoliker vördar helgon, t ex deras reliker eller avbilder, vördar vi alltså Kristus som avspeglat sig i helgonets kropp och liv här i tiden; Kristus, som gett sitt liv för att vi ska kunna få leva för evigt med Gud, dvs slutligen som helgon. Ett helgon är därför absolut inte liktydigt med någon som allmänt gör goda saker. Och en avbildning av ett helgon kan på inget sätt likställas med, eller ersättas av, vilken annan avbildning som helst av ”skapelsen”, av en ”god person” eller det som är ”gott” osv. En avbildning av ett helgon visar den frälsande nådens närvaro i världen. Inte som ett resultat av vad världen i sig självt är och har, utan som resultat av vad Gud tillför den för helande och frälsning. Avbildningen av ett helgon vittnar inte bara om allmän ”godhet” utan uttryckligt om personen Jesus Kristus. Att vörda vilket annat skapat och avbildat ting som helst är avgudadyrkan. Att sätta en annan människa på piedestal för hans eller hennes allmänna godhet är ofta idoldyrkan. Men att vörda ett av Kyrkan kanoniserat helgon är att falla på knä för Jesus Kristus som den ende Herren, avspeglad i någon som fullt ut levt den insikten här i tiden.

”Programmet” för att bli helgon är programmet för sann frihet, som inte handlar om autonomi utan är förmågan att i alla lägen kunna välja Gud. Det programmet ger Jesus i dagens evangelium i de s k Saligprisningarna, där han utlovar att något lyckligt, dvs saligt, följer av bestämda hållningar. Här är en annan gemensam nämnare för helgonen. Det är inte intelligens, utseende, personlighet, karisma, världslig framgång osv. Det har de haft helt olika mått av. Nej, gemensamt för alla helgon, i alla tider, är glädjen. Inte som ett känslorus, utan som en inre frid, byggd på tilliten till Jesus löfte vilken fyllt deras nu med tillförsikt och hopp. En frid som inte beror på våra prestationer och inte rubbas av våra begränsningar. För den kan vi sammanfatta Saligprisningarna i tre tips:

För det första: gör Jesus Kristus till centrum för allt, och låt allt annat viktigt stå i förbindelse med, få sin riktning från, och vara en hyllning till, det centret. Ofta är vi inriktade på omedelbar tillfredsställelse; saker ska ske nu, kännas bra nu. Men för att nå medborgarskapet i himlen, Guds eviga nu, behöver vi uppskatta vägen, det vi konkret gör för att få vara mer med Jesus, lära mer av Honom, ta emot Honom i våra liv. Framförallt genom delaktigheten i Kyrkans sakramentala liv och personlig bön. Och genom att välja bort sådant som inte leder till Honom, och att uppskatta de valen – även om de går emot våra impulser och kräver uppoffringar – för vad sådana bortval står för. Fortsätt med det som gör dig heligare, sluta med det som inte gör det!

För det andra: erkänn att du är syndare, dvs ofta glömmer bort eller prioriterar ner kallelsen till helighet, i stort och smått, och behöver Jesus hjälp för att hitta tillbaka. Därför: gå i bikt, ofta, en gång i månaden helst, och låt Jesus städa bort damm och skräp som alltid på nytt samlas i själen, precis som i hörn och på hyllor hemma.

För det tredje: inse att ditt liv inte handlar om dig. Jesus kommer till oss nu strax i den Heliga Eukaristin som tjänare, för att vi ska kunna tjäna varandra. Att tjäna andra handlar om att leda andra till Kristus, genom att göra Honom synlig. I det man säger och gör, för och med andra. Även, och i synnerhet, när det inte ”ger” mig något. För tjänsten är störst när den inte syns eller gillas. Be om Guds blick för att se var och hur i din egen närhet du kan tjäna så. Och agera.

Saligprisningarnas tips – dvs att göra Jesus till centrum, erkänna att du är en syndare som behöver hans hjälp och inse att ditt liv inte handlar om dig – påminner oss i den Kämpande, eller Stridande, Kyrkan, om att målet för oss inte är ekonomiska, sociala eller ekologiska reformer här, ett visst politiskt program, att konsumera och skaffa sig materiella fördelar, att njuta, att ”definiera sig själv” eller vad som nu står på den världsliga, dvs begränsade och förgängliga, agendan. Nej, idag påminns vi om att målet för oss är himlen, med de för Kyrkan nu kända och okända helgonen, och att vi ska använda vår sanna frihet att göra valen som låter Jesus Kristus leda oss dit. Så att vi, med ett liv alltmer i den sanna friheten, alltid på nytt kan upptäcka och ge vidare något av den heliga glädjens hemlighet. Den som mitt i det mänskliga livets mörker alltid visar en strimma ljus från den nya och eviga dag som Gud ska låta gry. Amen.