Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 24:e söndagen under året

2020-09-13

Årgång A: Syr 27:30-28:7; Ps 103; Rom 14:7-9; Matt 18:21-35

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Livet är komplicerat. Det serverar oss bl a dilemman av olika slag. Dagens läsningar vill påminna oss om vart vi då ska vända oss, och hjälpa oss förstå svaret som gäller framför andra. Arvsynden säger oss att lösa livets dilemman själva, med våra måttstockar. Det blir då ofta måttstockar som tillhandahålls av idoler och ideologier på modet. Men Gud blev människa i Jesus Kristus just för att våra mänskliga förmågor och måttstockar både är otillräckliga och lätt kan leda fel. Med Gud som kommer till oss, söker upp oss, en unik insikt hos kristendomen, kan vi göra som den Helige Petrus i evangeliet vi nyss hörde.

Apostlarna har där av Jesus just uppmanats att vara goda herdar; de, och därmed Kyrkan, har fått auktoriteten att förklara vad som är synd och att förlåta synder; och de har fått anvisningar om försoning mellan troende. Kanske utlöste detta en diskussion mellan apostlarna om hur många gånger man egentligen ska förlåta varandra. Dåtida judisk praxis satte en maxgräns på tre gånger. Petrus kan ha tänkt sig att gränsen kunde höjas några snäpp, till sju. Men Jesus svar ”77” symboliserar ett obegränsat antal gånger. Vi alla behöver bli förlåtna av Gud under hela vår livstid. Därför ska vi behandla varandra likadant och se varandra som Gud ser på oss.

Och som den Helige Petrus ska också vi vända oss till Jesus med våra dilemman, vilka de än är, för att få lösningen med hans måttstock. Vi har två sätt att få svar: Det första är att bära fram våra frågor i bön, t ex i lyssnande tystnad, inlevande meditation över ett Bibelställe eller att aktivt betrakta den gångna dagen med frågan var Gud har visat sig. Det andra är att aktivt ta in Kyrkans hela lära, i synnerhet där den utmanar och skaver mot dagens idoler och ideologier, och försöka ordna alltmer i våra liv efter den. I det som är Kyrkans oföränderliga tro från apostlarna, talar hon med Kristus egen auktoritet, för att den Kristus vi vänder oss till ska vara den som apostlarna mötte och vittnade om; inte vår uppfinning som lämnar oss sittande med fel måttstockar, fasta i problemen.

Det Herren Kristus vill göra med, för och genom oss, är att försona och förlåta. Först genom försoningen med Gud, dvs genom förlåtelsen för synder, och genom den med våra medmänniskor. Denna ordning finns uttryckt i det Gamla förbundet – vår första läsning ur Syraks vishet slutade ju med maningen: ”Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”. Något vi bekräftar i ”Fader vår”: ”…förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

I Jesus liknelse i evangeliet börjar det med kungen – i det här fallet en bild av Gud – och hans förlåtelse. 10 000 talenter i den förste tjänarens skuld motsvarade 20 årslöner för en arbetare på Jesus tid. En skuld av enorma proportioner. Guds barmhärtighet är alltså obegränsad, om vi bara, som tjänaren, ber om den. Summan 100 denarer i den andre tjänarens fall motsvarade en dåtida dagslön, dvs en skuld fullt möjlig att betala tillbaka. De oförrätter vi gör mot varandra kan alltså aldrig jämföras med vad vi gör mot Gud. Så när Gud stryker vår obetalbara skuld till honom, måste vi i vår tur stryka andras betalbara skuld till oss. Om vi istället agerar som den förste tjänaren, avvisar vi det Guds förlåtelse verkligen vill skänka. Försoningen blir då ett renodlat intellektuellt fenomen, utan reell verkan. Då vill vi inte tillhöra Kristus, en kropp med andra lemmar, så som Aposteln Paulus i andra läsningen ur Romarbrevet påminde att vi gör.

Ett sådant förhållningssätt är ”andligt” i ordets bokstavliga bemärkelse, i motsats till relation som Gud vill att vi bygger. ”Andlighet”, idag ett attraktivt alternativ till det som kallas ”organiserad religion”, är alltid på mina, individuella villkor. Djävulen är förresten också andlig; mycket andlig t o m, eftersom han just är ande och saknar kropp. Men kristen tro är relation med den personlige Guden som blir människa för att dra oss in i sin egen, treeniga kärlek och därför försonar. Oss med honom. Oss med varandra. En relation som djävulen vill riva genom frestelsen att tron inte behöver förändra mig. Men när min kristna tro verkligen lever märks det i mitt kroppsliga liv; i mina relationer till allt. Motsatsen till allmän ”andlighet” alltså, och även till reformationstidens stora missförstånd om ”tron allena”.

I bikten, botens sakrament, får vi ta emot syndernas förlåtelse genom att höra, erfara, den med vår kropp, för att den ska kunna leva i och genom våra kroppar, våra kontaktpunkter med världen. Som Katolska kyrkans katekes understryker ”rör det sig om en levande delaktighet” som bärs in i vår persons absoluta kärna, av den Helige Ande. När vi uppriktigt ber om och tar emot Guds förlåtelse öppnar vi oss alltså för att Gud själv inifrån oss får göra det möjligt för oss att förlåta. Som Katekesen beskriver betyder vår förlåtelse av varandra inte att vi ”inte längre [kan] känna något” eller kommer att ”glömma oförrätten”. Men, fortsätter Katekesen, ”det hjärta som bär fram sig självt åt den helige Ande förvandlar såret till medlidande och renar minnet genom att omvandla oförrätten till förbön.” Dvs: du har ingen skyldighet att börja umgås med den som gjort dig illa. Men kan du uppriktigt be för honom eller henne, har du låtit Gud leda dig in på förlåtelsens väg. Den förlåtelse som omvandlar dig, gör dig heligare, och så har kraft att omvandla andra.

Precis som Kyrkans övriga sex sakrament är bikten instiftad av Kristus själv för att vi ska kunna ta in det gudomliga livet i vår materia, där vi alltid tar in saker i vår person. Den sakramentalt ledda omvandlingen av oss i Kyrkans levande gemenskap, är något helt annat än den intellektuella, ”andliga” tanken på kammaren. Konciliet i Trient, det 19:e av Kyrkans hittills 21 koncilier, binder oss katoliker att tro att sakramenten är instiftade av Herren i deras materiella element. Och i denna bindning ligger vår stora förtröstan, vårt stora hopp.

För den Gud som med sakramenten försonar oss med sig och därigenom med varandra, dvs ger och upprättar relation, och omvandlar oss på de punkter där vi viker av från hans väg, är också den Gud som vill bära oss i allt som är svårt, mörkt, oroligt och förtvivlat. För att han själv konkret och fysiskt som människa har burit allt lidande, och genom att i kärlek utlämna sig åt det också har besegrat det och dess makt över oss. Och som i dagens responsoriepsalm påminde oss om sitt löfte att, om vi bara tillåter honom, låta sin nåd, sin gåva av sig och sitt eviga liv, strömma över oss: den nåd som, som vi hörde, är ”så hög som himlen är över jorden”. Amen.