2:a söndagen i advent A-2022

Begynnelsetider

Johannes Döparen är en märklig figur. Jag kan tänka mig att han under sin livstid uppfattades som åtminstone exceptionell. Hans kläder, hans näring, platsen där han uppehåller sig, och slutligen hans budskap har något hårt över sig. Ändå kommer människor och lyssnar till hans ord. Vad är hans hemlighet? Varför lockar han så många till sig? Är det bara på grund av det ovanliga utseendet? Eller känner sig de som lyssnar till honom djupt berörda, ja, hänförda? Hans hårda ord är mycket tydliga: Omvänd er! Redan nu sitter yxan vid trädens rot. Han talar om goda och dåliga frukter, om en osläckbar eld.

Vad avser Johannes med detta hårda budskap? Vill han skrämma sina lyssnare? Absolut! Jag tror att han tillämpar denna starka medicin för att han vill bota dem. Han varnar dem: Om ni inte förändrar ert liv kan ni förlora det. Ta det på allvar! Och det är därför som kyrkan har placerat detta evangelium i adventstiden. Denna tid som förbereder oss för Jesu Kristi ankomst är också en tid för omvändelse. Och vi ska förbereda oss så att vi är redo att välkomna Frälsaren när han kommer. När vi ordnar en stor fest vet vi mycket väl vad vi måste göra, och är ofta mycket engagerade i att skriva inbjudningar, göra inköp, städa och förbereda huset. Och vi investerar mycket tid för att festen ska bli lyckad. Hur är det med våra förberedelser inför den ”största fest” som världen någonsin har sett, Guds människoblivande, julen?

För att uttrycka det tydligare har evangeliet tecknat Johannes Döparen som en ökenbo. Och öknen hade en särskild betydelse för Israel. Profeterna beskrev de fyrtio åren i öknen som Israels lyckligaste och viktigaste tid. I öknen valde Gud sitt folk, befriade dem från slaveriet, gav dem sina bud och slöt ett förbund med dem. I gengäld lovade Israel trohet och fick uppleva hur Gud höll sina löften. För den profetiska traditionen var tiden i öknen en tid av stor närhet mellan Gud och hans folk. Ökentiden var en tid av ursprung, en tid av början, en tid då Gud och människor tog sina viktigaste beslut, likt ett ungt förälskat par som bestämmer sig för att gifta sig. Motiven, erfarenheterna och löftena från den tiden är mycket viktiga. Johannes, mannen från öknen, påminner människorna om denna ursprungstid, begynnelsetiden, och uppmanar dem att omvända sig till den.

Just den här punkten skulle också kunna vara ett fokus för vår advent. Det är frågan om troheten till våra grundläggande val och principiella beslut. Hur lever vi dessa val nu? Har vi låtit dem förfalla? Mitt äktenskap, mitt religiösa kall, min dyrbara vän, mitt beslut att tillhöra kyrkan? Hur hanterar jag en viktig insikt, eller en insikt som jag mycket väl vet att jag inte får överge? Vi vet att alla dessa alternativ inte bevaras och hålls vid liv automatiskt. Vi måste göra något för dem. Johannes Döparen påminner oss om dessa grundläggande punkter i vårt liv och inbjuder oss att hålla fast vid de stunder då vi har sett och blivit lovade något stort. Vilka är våra ökenupplevelser, våra begynnelsetider? Vad kan vi göra för att bevara dem eller göra dem levande igen så att öknen kan slå ut i blom?

Dominik Terstriep S.J.