Åttonde söndagen under året (årgång C), 2019-03-03: Palmträdet och hycklaren

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Åttonde söndagen under året

2019-03-03

Årgång C: Syr 27:4-7; Ps 92; 1 Kor 15:54-58; Luk 6:39-45

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I frälsningshistoriens gryning utväljer Gud Israels folk för dess fäders, patriarkernas, tro, och sluter förbund med det. Så förbereder han sitt eget inträde i världen vilket ska fullborda förbundet och uppfylla hans löfte om att utsträcka det till alla folk.

Torahn, Israels Lag, förmedlad av Mose och förklarad av profeterna, är, kan man säga, konstitutionen i förbundet. Den tecknar bilden av en levd rättfärdighet som bejakar och återspeglar Guds vilja, och som vår responsoriepsalm beskrev med att den ”grönskar som ett palmträd”, dvs lever av god näring, och växer till ”som en ceder på Libanon”, dvs blir byggmaterial för Guds hus, hans synliga närvaro i världen.

Jesus grundläggande budskap är att han inte upphäver Lagen, utan uppfyller den. Och hans moraliska undervisning som förklarar Guds plan med våra liv, och som han har gett Kyrkans läroämbete i uppgift att bevara och föra vidare i alla tider, säger inget sakligt nytt än det som han i sin gudomliga natur redan har uppenbarat genom Israels Lag. När Aposteln Paulus i vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet skriver att ”synden har sin kraft i lagen” menar han att Lagen ringar in synden genom att varna för gärningar som går emot Guds vilja.

Det verkligt nya som Jesus kommer med är hjälpen att leva Lagen fullt ut. En frihet tilldet rättfärdiga livsom Lagen velat åstadkomma, där gärningarna blir rättfärdiga som en följd av något annat, något som kommer inifrån, men rättfärdiga enligt Lagens mening. För när Gud slutgiltigt och fullständigt talar till världen genom sitt eget människoblivna Ord, är han förstås trogen allt det han har sagt i frälsningshistoriens förberedande steg.

Insikten om att det vi säger och gör kommer ur något som existerar först – en person med en viss värdeskala – beskrevs i vår första läsning ur Syraks Vishet med att ”talet” visar ”hur människan tänker”. Denna insikt upprepar Jesus i evangeliet när han pekar på att människans ”mun säger vad hjärtat” – den bibliska metaforen för människans djupaste, mest grundläggande, personliga identitet – ”är fullt av”. Det är denna personliga kärna i oss som, när den är helt förändrad, av Jesus beskrivs så att vi uppfattar en höjd ribba, skärpta bud, i jämförelse med Lagen: Vi ska vända andra kinden till. En fiende ska förlåtas. Skilsmässa är aldrig tillåtet. Gud ska vara vår enda förebild. För att nu ta några exempel. Vad vi hör beskrivas är en ny frihet som går utöver friheten frånsyndiga handlingar. En ny frihet som uppstår när syndens grundorsak, vår skadade Gudsrelation, är åtgärdad. En frihet i och tillGuds egen rättfärdighet.

När Jesus konkret beskriver frukten av denna frihet låter det övermänsklig, för vi kan omöjligt åstadkomma den av oss själva. Det är därför Jesus gör ett substantiellt tillägg till den judiska tron. Ett enda, men helt avgörande. Det som verkligen befriar, frälser, återupprättar gemenskapen med Gud. Med start här och nu, och fullbordat bortom tid och rum. Det tillägget är han själv och den övernaturliga nåd som bara blir tillgänglig genom att Gud förenar sig med, helt ger av sig själv åt, den skapade materian. Den övernaturliga nåd som riktar och ger kraft åt vår vilja och så fullkomnar vår natur, helar det fallna, och gör den delaktig i gudomligt liv; dvs som responsoriepsalmens ”palmträd” och ”ceder”, eller Jesus egen beskrivning av hjärtats ”goda förråd”. Den övernaturliga nåd som förmedlas i Kyrkans sju sakrament, instiftade och ordnade av Kristus själv.

Nåden blir verksam av vårt personliga svar. När vi av tro samarbetar med nåden och kultiverar dygderna enligt den moraliska lagen, märks det i goda gärningar. Det är en levande tro, för att tala med konciliet i Trent. Den bidrar till att börja bygga Guds rike och förkunnar Kristus för andra för att ge dem möjlighet att bejaka frälsningen; dvs den största kärlekshandling man kan göra. Den håller sig inte för sig själv och den är beredd att lida för sanningen. En tro som däremot bara är en läpparnas bekännelse kallar Jesus hyckleri. Den kan inte hjälpa andra till levande tro för en blind kan inte leda en blind.

Notera att Jesus inte säger att man ska nöja sig med att ta bort bjälken ur sitt eget öga. Nej, han säger att när man själv ser klart, när tron lever, ska man ”ta bort flisan ur” sin ”broders” öga. Vi kristna är kallade att hjälpa varandra till omvändelse genom omdömen om varandras gärningar i relation till Guds bud, samtidigt som vi kommer ihåg att vi alltid vet mer om de egna bristerna än om andras. Jesuitordens grundare, S:t Ignatius av Loyola, betonar sambandet mellan att jag ser mig själv som syndare, men en förlåten och omvänd syndare, och kallelsen att hjälpa andra syndare med samma sak. Att dömaär att ta Guds plats och uttala den eviga bestämningen för andra själar. Det är en synd. Att däremot påpeka var andra behöver omvända sig i relation till Gud, sig själv, andra och hela skapelsen, är däremot en medmänsklig skyldighet, ett barmhärtighetsverk, som Jesus praktiserade och inspirerar till.

Trots allt är en avsomnad, läpparnas, tro bättre än att inte viljatro alls. Hycklaren vet innerst inne vad som är sant, och att han eller hon inte lever efter det. Hycklaren kan bli utmanad av Kyrkans lära och står därför inte längre från räddningen än en ärlig titt i spegeln, den i badrummet – och i biktspegeln.

Det bor en hycklare i oss alla. Det finns områden i våra liv där tron inte lever. Som motverkar en starkare gemenskap med Gud och försvårar för oss att lysa vägen för andra. Men det finns också ett palmträd med mycket grönt, en ceder som kan växa. Det finns levande tro som vill breda ut sig alltmer, göra slut på hyckleriet, väcka upp det som är dött. Guds tålamod är större än vårt. Han bara väntar på vårt samarbete med den nåd han låter flöda, som nu strax i den Heliga Eukaristin.

På onsdag börjar Fastan. Varför inte inrikta botgöringen på att först med Guds blick identifiera det som grönskar, det som är solitt, dvs levande tro, i ditt liv; och sedan be om Guds hjälp att vidga utrymmet för det, genom att systematiskt gå igenom det du behöver lägga fram för hans omvandlande kraft; det som du måste samverka mer aktivt om? Så att det du säger och gör allt bättre kan återspegla, alltmer vara förankrat i, en stadigt växande frihet i Jesus Kristus.

 

Skriv en kommentar

Translate »