Att inte oroligt fråga världen vad den vill ha, men av kärlek erbjuda vad den behöver (Högtidsdagen för S:t Petrus och S:t Paulus, Apostlar, 2022-06-29)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för högtidsdagen för S:t Petrus och S:t Paulus, Apostlar

2022-06-29

Apg 12:1-11; Ps 34; 2 Tim 4:6-8, 17-18; Matt 16:13-19

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

Med dagens högtid påminner Kyrkan sig om att hon är byggd med apostlarna som grund, och primärt då Petrus bekännelse och Paulus mission. De båda apostlafurstarna led martyrdöden i Rom under Neros förföljelse på 60-talet. Det förklarar den romerska kyrkans överhöghet över alla andra kyrkor. En överhöghet som, tvärtemot vad som brukar påstås i antikatolska framställningar, den historiska forskningen visar var etablerad mycket tidigt.

Att Kyrkan är byggd på Petrus och Paulus betyder att hon inte är byggd på den allmänna opinionen eller samhällets trender; inte heller faktiskt på vad en majoritet av de troende i varje givet läge tycker, och inte på åsikterna hos enskilda präster, biskopar eller ens påvar, som alla är satta enbart för att försvara och föra vidare det som är evigt sant. Kyrkan bygger heller inte på någon människas personlig förträfflighet och finns inte till för att behålla tron för sig själv av rädsla för att ”pracka på andra” sina värderingar. Allt detta påminner oss ständigt de Heliga Petrus och Paulus: vår tros förankring i en sanning som inte har hittats på, och då heller inte kan ändras, av oss; och vår uppgift att föra den till så många andra vi kan.

Av dagens evangelium förstår vi att Jesus instiftar ett ämbete, som vi idag känner som påvens, och inte bara ger ett uppdrag till personen Petrus under några år. Detta genom att, som vi hörde, vigningen av Petrus kopplas både till nycklar, som i Antiken symboliserade ämbetet som statsminister, och till en tidlös förutsägelse om Kyrkan. Allt utifrån Petrus bekännelse om vem Jesus är.

Petrus som bekänner är alltså klippan som hela Kyrkan byggs på. Vi tror inte för ett ögonblick att allt som Petrus, eller hans efterträdare, säger och gör alltid är rätt. Men Petrus, och ämbetet som utgår från honom, har rätt i vem Jesus är: den levande Gudens Son. Det är källan och grunden för resten. Hela Petrusämbetets existensberättigande ligger i att i alla tider peka på och upplysa om Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, utifrån trons båda källor: Bibeln och den kyrkliga traditionen.

Ingen som bekänner kristen tro har den för sin egen skull. Den som har mottagit den har också uppgiften att, i ord och handling, ge den vidare till andra eftersom Kristus erbjudande om frälsning gäller alla, och eftersom kärleken, viljan av den andras bästa, förpliktar oss att bära vår tro ut i världen. För vad kan vara bättre än andras eviga frälsning? Att undra och pröva vad som är bäst metoder för just mig i just den och den situationen, är helt naturligt och bra. Men om vi tvekar om själva uppgiften bör vi be om mer kärlek till vår nästa. Paulus liv och exempel visar att Gud ger var och en den kraft han eller hon behöver för att vara missionär i just sitt liv, på det bästa sättet just nu.

Idag är en passande dag att be Gud att visa oss just vår enskilda missionariska uppgift och ge oss tilliten att han sörjer för våra krafter och förmågor i det.

Bara med friheten som ges av den bevarade apostoliska tron och det bevarade apostoliska ämbetet i denna tro, kan Kyrkan, trogen sin Herre, Kristus, om än utsatt för olika slags attacker både utifrån och inifrån, förbli oberoende av allt och alla som försöker påverka och använda henne för andra syften än evangeliets. Det kan vara för bra saker men där Kyrkan inte är en naturlig aktör eller som kan skapa oklarheter om hennes uppgift. Men det kan också vara för krav från världsliga makthavare, ekonomiska intressen osv.

Fri från allt sådant kan Kyrkan föra Jesus Kristus, den som hon genom Petrus och hans efterträdare bekänner, och inte den som olika intressen skulle vilja uppfinna, till världen i alla tider. Bara tack vare det kan människor få lära känna, älska och följa den sanne Jesus Kristus; honom som Petrus, Paulus och de andra mötte levande och som är Guds sanning, kärlek och barmhärtighet – och därigenom vinna frälsning.

Andra Vatikankonciliet lär att Kristus kyrka, den han ville och grundade, bara är fullt ut förverkligad i den Katolska kyrkan, trots att det förstås finns många element av helgelse i andra kristna gemenskaper. Element som ytterst kommer ur, men ännu tyvärr är skilda från, Kyrkan. Denna katolska trossats utgör verkligen ingen grund för högmod. Utan precis det motsatta, faktiskt. Medvetenheten om den Katolska kyrkans fulla identifiering med Kristus kyrka, och därmed hennes fullständiga apostoliska förankring, måste framförallt bli till en tjänst. En tjänst som ankarfäste för alla de kristna, spridda i olika kyrkliga gemenskaper och samfund som av historiska skäl är skilda från den fulla gemenskapen med Kyrkan, men med en traditionell och bibliskt grundad tro som riskerar utarmas av de egna ledarnas ständiga revisioner. Ett ankarfäste för den klassiska, kristna tro som inte av osäkerhet, oro och ängslan frågar världen vad den vill ha, utan som av kärlek erbjuder världen vad den behöver. Precis som en gång den Heliga apostlarna Petrus och Paulus.

Låt oss därför göra denna dag till en böndag för alla som ännu är utan full gemenskap med den Katolska kyrkan. En böndag för att deras tro ska finna näring genom hennes tro och exempel, och för att de en dag ska söka full gemenskap med henne. Och därmed, en böndag för det som enligt den katolska tron är ekumenikens slutliga mål: alla kristnas synliga enhet under Petrus, på apostlarnas grund. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »