31:a söndagen under året (B), 2018-11-04: Sann kärlek – en vilja, ingen känsla, som lever av Kyrkans regler och bud

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 31:a söndagen under året

2018-11-04

Årgång B: 5 Mos 6:2-6; Ps 18; Heb 7:23-28; Mark 12:28b-34

S:ta Ragnhild katolska kapell, Bromma (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med dagens läsningar påminner Kyrkan oss om den kärlek som förklaras och uttrycks av den katolska trons regler och bud. När denna kärlek får utrymme i oss genom vår samverkan, får den oss att hoppa högre än budens ribba.

Ordet ”kärlek” är ofta ganska missförstått. Det grekiska ord som används i Nya Testamentets originaltexter för den kärlek Jesus talar om i dagens evangelium, är substantivet ”agape” och verbet ”agapáo”. Det betyder översatt ”att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull”. Men idag förväxlas ofta kärlek med känslor. Kärlek blir något man ”känner” och ”inte rår för”. Men omkärlek vore liktydigt med känslor skulle en mamma eller pappa sluta älska sitt barn flera gånger om dagen, eftersom föräldrars omedelbara känslor för vad barnen säger och gör, går upp och ner under en dag. Den kärlek Gud påbjuder, ”agape”, är alltså något helt annat.

Våra känslor kan vara värdefulla signaler, men de kommer tilloss, passivt. Kärlek i form av ”agape” kommer frånoss, aktivt; fritt valt. Vi är inte ansvariga för våra känslor, även om vi som vuxna förstås ansvarar för vad vi gör avdem genom moraliska handlingar. Men vi är ansvariga för vår ”agape”, eller vår brist på den. Sann kärlek blir därför en akt av viljan, som alltså kan lyfta oss över våra känslor, också gillanden och ogillanden.

Så förstår vi hur kärlek i Guds ögon, han som älskar som vilja, kan vara ett bud, något som säger vad vi ska, så som framhölls både i dagens evangelium och första läsning ur Femte Moseboken. I första läsningen hörde vi ”Shema”, Israels stora trosbekännelsebön, som kännetecken för det judiska folket som Guds förbundsfolk och dess föredöme för andra folk. Lagen och tempelkulten med sitt prästerskap, som vi hörde om i andra läsningen ur Hebréerbrevet, kom att peka framåt mot Guds eget människoblivande, där han i personen Jesus Kristus skulle fullkomna Israels kallelse att öppna vägen till Gud, genom och bortom lidande och död, för alla världens folk.

Att älska Gud av hela hjärtat, själen och med all kraft betyder att vilja Guds bästa för Guds egen skull. Dvs att Guds vilja får råda överallt i mitt liv och i världen av den enda orsaken att det är Guds vilja. Tanken att en sådan kärlek till Gud visar sig i kärleken till nästan, dvs till andra bara för att de är skapade av Gud, oavsett vad de ger mig eller vad jag tycker om dem, finns redan i Israels lag, Torahn och är ett ständigt tema för profeterna. Och Jesus formulerar den, som vi hörde, till en sammanfattning av hela Lagen.

Jesus understryker sambandet mellan kärleken till Gud och nästan p g a den han själv är: den fullständiga föreningen av gudomligt och mänskligt. Därför är det omöjligt att älska honom som Gud – dvs vilja hansbästa, att hans vilja ska råda i våra liv och relationer – utan att älska de människor som han har skapat och vill frälsa – dvs vilja derasbästa, att de frivilligt ger sitt ja till att Guds vilja får ske med och i deras liv.

Om vi har svårt att veta hur vi ska älskar den andre så ger oss Gud en viktig ledtråd, genom den skrivna lagen från Mose och den personifierade lagen i Kristus: vi ska gå till oss själva. I djupet av sitt inre önskar sig varje människa allt som är gott, sant och vackert. Denna längtan är ytterst en längtan efter Gud, men som vi ofta i arvsyndens svaghet riktar mot sådant vi ersätter Gud med. Att medvetet rikta sin längtan mot Gud och ordna allt i ens liv utifrån hur det tjänar hans vilja, är att göra sig medveten om det gudomliga livet i en själv. När vi alltmer upptäcker det, kan vi inte annat än att älska det, och då vill vi älska och väcka upp samma gudomliga liv i andra; det liv som i var och en av oss söker Gud som vår ”klippa” och ”fristad”, som vår responsoriepsalm uttryckte det.

I den sekulära debatten om skolan är de flesta idag överens om att, precis som i en familj, omsorgen om, ja, kärleken till, våra barn uttrycks genom att vuxenvärlden ställer krav för att frigöra och rikta de ungas kraft så att den används till det som erfarenheten vet är deras bästa. På trons område, däremot, finns en stark föreställning om att krav, uttryckta i regler och bud, skulle stå i motsats till Guds kärlek. Det beror ytterst på själva arvsyndens eller ursyndens idé, den som präglat oss efter de första människornas syndafall, som vill få ossatt ta Gudsplats och ersätta honom med det som ger ”feelgood” för stunden.

Det här är inte kärlek, vare sig till Gud, oss själva eller varandra. Vårt bästa, det som den självutgivande kärleken i meningen ”agape” vill uppnå, är den eviga gemenskap med Gud som erbjuds genom Jesus Kristus. Kyrkan har Kristus uppdrag att göra honom som vägen till Gud närvarande i världen i alla tider. När hon förkunnar regler för oss är det för att vi bättre ska frigöra och rikta vår viljas kraft till att samarbeta med Gud så att hans nåd, dvs gåva av sig själv, får ett allt större utrymme i vårt liv.

Aposteln Paulus har slagit fast att kärleken är ”lagen i dess fullhet”, vilket den Helige påven Johannes Paulus II förklarade så här: ”Var inte rädd för kärleken som ställer tydliga krav … dessa krav – som återfinns i Kyrkans ständiga undervisning – finns precis till för att göra din kärlek till en sann kärlek.”

Vi kan aldrig älska någon vi inte känner. Alltså behöver vi alltid bättre lära känna Gud så som han har visat sig i Jesus Kristus, och varje medmänniska så som Jesus visat det sant mänskliga. För det behöver vi tillbringa tid med Jesus. Genom Kyrkans lära och sakrament, daglig Bibelläsning, om än bara några korta verser, genom att tacka för skönheten i Guds skapelse när vi upplever den och genom egen daglig bön, där det är viktigare att be regelbundet och korta stunder än sällan och långt eftersom en fast struktur skapar goda vanor; genom allt det lär vi alltmer att känna Jesus. För att älska det han älskar, glädjas åt det han gläds åt, vilja det han vill, och avstå från det som inte uttrycker hans värdeskala, även när det först kan ta emot. Så lär vi oss att älska honom och så, att med konkreta handlingar, älska var och en som är precis det vi är: skapade till Guds avbild och kallade att av Gud förändras och omvandlas till alltmer av hans likhet.

 

Skriv en kommentar