Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 30:e söndagen under året

2018-10-28

Årgång B: Jer 31:7-9; Ps 126; Heb 5:1-6; Mark 10:46-52

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Den kristna bekännelsen är ju att Gud var helt närvarande i personen Jesus från Nasaret vilket gav honom den särskilda värdighet att föra Gud till oss så som vår andra läsning ur Hebréerbrevet framhöll. Som herre över materien, upphov till naturlagarna, kan Gud förstås omvandla materien och överskrida naturlagarna. Jesus måste därför ha haft möjlighet att utöva denna gudomliga förmåga inifrån skapelsen.

Det Gamla förbundets profetiska tradition beskriver hur den messianska tidsåldern, då Gud sänder sin utvalde befriare, ska kännetecknas av helanden, som ögonvittnena och våra historiska källor berättar att just Jesus utförde. Som i dagens evangelium, där det faktum att den helade mannen har ett namn, Bartimaios, understryker historiciteten.

Med underverken gör Jesus alltså anspråk på Messias-titeln för att kunna ge den messianska befrielsen den innebörd som Gud hade avsett: helt icke-politisk – till skillnad från vad många väntade då och än idag tycks vänta – men existentiellt radikal, dvs förändrar allt i en människas liv, och därmed i alla hennes relationer och därigenom i världen. Så understryks den sanne Messias profetiska kontinuitet ochfullkomnande genom Jesus gudomliga natur, och således hans väsensskillnad från alla kungar, profeter och lärare, både före och efter.

Bara med miraklernas Jesus finns det hopp om något större än det vi kan uppfatta med våra sinnen, än det som våra begränsningar medger; räddningen och trösten, som vår första läsning ur profeten Jeremias bok talade om. Och bara om Jesus underverk är verkliga, historiska händelser som uttrycker hans mysterium, kan vi lita på att de säger något om hur Gud vill omvandla också oss och vår tillvaro, två tusen år senare. En omvandling för och i det eviga livet med Gud.

Därför kan vi med kyrkofäderna se berättelsen om den blinde Bartimaios som en berättelse om andlig blindhet; avsaknaden av Guds vishet, dvs en insikt om Gud som den personliga grunden till allt som existerar och det yttersta målet för allt. Den vars plan finns nedlagd i allt skapat och vilken var och en är kallad att relatera sitt liv till, att göra till ”princip och fundament” för att ordna allt i sitt liv efter, för att tala med Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola. Guds vishet – det enda som är hållbart att söka för dess egen skull, och därför det enda som kan ge lycka av sig självt. Utan den, andligt blinda, saknar våra liv en riktning utanför oss själva och vår egen bräcklighet.

Staden Jeriko, som Bartimaios sitter utanför, representerade i antikens judendom den mänskliga bortvändheten från Guds vishet och plan. Dvs den kultur som bygger på tanken att var och en själv skapar sin sanning och därmed sig själv; en kultur som i vår tid visar sig i olika slags individ- och känslocentrering, konsumism, nyttokalkyler i relationer och i sätt att se på mänskligt liv, tron att naturvetenskapen kan svara på allt, idén att kristendomen handlar om privat feelgood utan uppoffringar osv. På olika sätt påverkas vi alla av detta tänkande som gör oss andligt blinda.

Där han nu sitter ber Bartimaios Jesus om hjälp. Han förstår att han är hjälplös och att ”Davids son” har hjälpen. Som vi, när vi inleder Mässan med att med Bartimaios ord ropa på Herrens förbarmande. Vi ropar inte ”jag är bäst och det som känns bra för mig är sant”. Nej, vi säger ”hjälp”, erkänner vår blindhet och vår oförmåga att rädda oss själva. Men vi hörde i evangeliet hur människorna runt Bartimaios direkt försöker tysta ner honom. I vår tid gäller att en majoritet aldrig kommer att stödja oss när vi vänder oss till Kristus för mening, i alla fall en mening som går utöver känslorna och får betyda något, och därmed också utmanar, ställer viktiga frågor till, andra. Men Bartimaios har uthållighet och fortsätter ropa. Den Helige Augustinus har framhållit att uthållighet i bön vidgar hjärtat, dvs gör vår personlighet redo att upptäcka och ta emot det Gud vill ge. Om Gud skulle besvara våra böner på en gång skulle vi inte vara beredda för det han verkligen vill ge. Vi behöver därför lära oss att be, ropa och tålmodigt vänta.

Jesus kallar nu på Bartimaios. Jesus kallar också på oss, genom sin Kyrka. Det grekiska ordet för ”Kyrka” kommer från ett hebreiskt ord som just betyder ”kallad av Gud, ut från världen”. Kyrkan är gemenskapen där vår syn kommer att helas, där vi lär oss att se hela verkligheten. Kyrkan är och förblir helig genom den Helige Ande, även när människor och ledande tjänare i henne förskansar sig i sin blindhet och begår förfärliga synder.

Vi hör sedan hur Bartimaios kastar av sig manteln och springer mot Jesus. Det blir en bild av dopets sakrament där vi avkläs det som skulle hålla oss fast i blindhet, och ikläs en möjlighet till evigt liv med Gud. Och så frågar Jesus: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”. Den frågan ställer han på flera andra ställen i Nya Testamentet – och ständigt till dig och mig. Bartimaios svarar att han vill se. I hans fall rent fysiskt, i vårt fall för att bättre förstå den sanna innebörden av alltings existens; planen med allt, också med oss.

Och Jesus svar ”din tro har hjälpt dig”, blir en uppmuntran: vår tro och tillit till Gud, om vi verkligen låter den prägla vårt liv, hjälper oss att få del av Guds vishet. Sanningen som ”ger liv” åt oss där vi först trodde vi var torra bäckar, så som responsoriepsalmen idag uttryckte det. Bartimaios kan nu inte bara se, utan lämnar sin plats för att följa Jesus ”på vägen”.

Så har vi bilden av vår kristna kallelse: Att ropa till Jesus Kristus på hjälp att lyfta oss ur en kultur som vi ofta tillåter göra oss blinda. Att ignorera populära föreställningar om var vi borde söka lyckan. Att vara uthålliga i vårt rop, i tillit till att Jesus svarar när vi verkligen kan ta emot hans svar. Att lyssna på hans kallelse av oss in i Kyrkans gemenskap, i den Kyrka, den katolska, som han själv grundade på sina apostlar för att kunna vara närvarande i alla tider genom samma lära och sakrament. Och att där låta honom öppna våra ögon så att alltmer av våra liv kan ordnas efter honom och hans värdeskala. När hans herravälde gäller hela vårt liv, med de uppoffringar och den kamp det kräver, och när det enda vi ber om är just det – ja, då har vi den sanna och varaktiga lyckan; då är vårt livs berättelse fullbordad, då är vi frälsta.