30:e söndagen C: Självgod – ödmjuk

30:e söndagen C-2022 i S:ta Eugenia

Luk 18:9-14

Självgod – ödmjuk

Två färgstarka figurer. En som till det yttre gör allting rätt, men är självgod och dömande. En annan som till det yttre gör allting fel, men ödmjukar sig och tar sin tillflykt till Gud. Vem är jag? Enbart den ene, enbart den andre? Eller ibland den ene, ibland den andre? Eller bådadera?

Vad utmärker farisén? Han var en hedersman. En from jude skulle ge tio procent av sina jordbruksprodukter som ”kyrkoskatt” (5 Mos 14:22). Men den här ger även ”tionde av allt” han köper; han överträffar förpliktelsen. Han fuskar inte i affärer, stjäl inte och undviker sexuella synder. Han är tacksam och ger Gud äran: Vem liknar han i vår tid? Kanske en politiskt korrekt, utsläppsneutral, engagerad samhällsborgare. Någon som alltid står på rätt sida av åsiktskorridoren och inte avviker från den samhälleliga ortodoxin. Vad är fel med honom? Han gör ju verkligen bra ifrån sig. Skulle vi inte behöva fler sådana plikttrogna och pålitliga människor?

Vad utmärker tullindrivaren? Han drev in avgifter åt den romerska ockupationsmakten och kunde därtill fritt plundra människor och göda sig på deras bekostnad. Med rätta sågs han av anständigt folk som landsförrädare och ovälkommen i synagogan. Vem liknar han i vår tid? Kanske någon som inte bryr sig så mycket om andras bästa, struntar i de globala utmaningar som världen konfronteras med. Vi kan föreställa oss honom eller henne som hänsynslös vad gäller de egna ekonomiska intressena. Och på åsiktsfronten säger han saker som skandaliserar och provocerar andra.

Ja, det är verkligen två grundskilda typer som Jesus beskriver. Varför bryr sig Gud om någon som har brytt sig så litet om rätt och fel? Svaret är att tullindrivaren ödmjukar sig inför Gud, men farisén träder i Guds ställe och gör sig till domare över sin nästa.

Den till det yttre föredömlige ser ner på outsidern och upphöjer sig själv över honom – vilket gör saken värre – i en bön: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.” Hans böneämne är hans egen förträfflighet, rättskaffenhet och åsiktsmässiga ortodoxi. En förvrängd bön som inte avser Guds ära utan just den egna. Bedjaren talar inte till Gud utan till sig själv.

Tullindrivaren med sitt tunga bagage står avsides. Han vågar inte ens lyfta blicken mot himmelen. Han vet om hur det är fatt med honom, att han sitter fast. Det finns bara en som kan hjälpa honom: ”Gud, var nådig mot mig syndare.” Den orättfärdige vänder sig verkligen till Gud och förväntar sig allting av honom – och inte av de egna krafterna. Den som ödmjukt bekänner sin vanmakt, som han själv har försatt sig i, kan hoppas. Ty han är öppen för Guds möjligheter, för Gud som kan rätta till det vi har förstört. En sådan kan bli rättfärdiggjord.

Står vi i ringen framför altaret för att ta emot kommunionen får inte se ner på andra. Kom ihåg att det inte är en parad av lyckade individer, prästen inklusive, som samlas här. Vi alla är patienter som går till själens läkare. Vi behöver honom, vi förtjänar honom inte. Han upphöjer oss till gemenskapen med honom om vi ödmjukar oss inför honom och är beredda att se hela vår sanning. Gud, var nådig mot oss syndare!

Dominik Terstriep S.J.

Post a comment