Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 26:e söndagen under året

2018-09-30

Årgång B: 4 Mos 11:25-29; Ps 19; Jak 5:1-6; Mark 9:38-43, 45, 47-48

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

När vi känner oss obekväma med Jesus uttalanden i dagens evangelium, kan det bero på att vi tänker på honom som en kompis, som en av oss, bara snällare.

Men i botakten vid mässans inledning ber vi, som kören idag: ”Kyrie, eleison”, ”Herre förbarma dig” på grekiska. ”Kyrios”, Herre, var för Israels tro Gud, och i Romarriket en titel på kejsaren som tillbads som Gud. När Kyrkan med apostlarna använder den titeln på Jesus säger hon något helt revolutionärt för dåtidens judendom och romerska eliter – och än idag. Pröva nämna Jesus namn på en middag och jämför reaktionerna med om du t ex nämner Buddhas. Namnet Jesus väcker besvär, p g a något som alla innerst inne förstår: OmJesus är ”Kyrios”, som han själv gör anspråk på i de historiska källorna om honom, dvs Nya Testamentet, och som Kyrkan i alla tider har bekänt, har det dramatisk betydelse för vars och ens liv. Då tillhör allt honom och måste tjäna honom, också vi.

I dagens evangelium säger Jesus först att vi kan se alla som verkar i hans namnsom del i Kyrkans mission, oavsett relation till Kyrkan, precis som vår första läsning ur Fjärde Moseboken berättade om dem som utanför Moses inre krets också förkunnade Guds ord. I Jesus namn – vad är då det? ”Yeshua” på hebreiska betyder ”Gud frälser”. Den som förstår att Gud frälser, ger sin eviga gemenskap, bara genom Jesus, kan aldrig vara emot honom, och därmed inte emot Kyrkan, och ska därför också få ta del av det goda han ger. Vi uppmanas här till samarbete. Kanske genom att ta med någon i vår bekantskapskrets eller av de människor vi annars möter till mässan för att djupare lära känna detta goda – Jesus Kristus själv. Det kan vara en katolik som inte praktiserar eller någon annan som visar en synbar respekt för kristen tro. Förstås kräver det att vi först visar var vi står, dvs synliggör vår tro på Jesus som Herren, t ex genom att synligt bära krucifix eller ha en ikon vid skrivbordet på jobbet.

Sedan vänder sig Jesus i evangeliet till alla som tillhör Kyrkan. När vi hör hans varning för att förleda ”en av dessa små som tror”, tänker vi förstås på de ansvariga för sexuella övergrepp på barn och unga i Kyrkan, och på dem som dolt dessa obeskrivliga synder och brott, vilket vi i höst återigen har påmints om. Varje sådant övergrepp är ett för mycket, oavsett var det begås. Men varje övergrepp blir extra svårt, är extra demoniskt, när det begås av personer som satta att vara herdar för att särskilt göra Guds sanning och kärlek i Jesus Kristus närvarande i världen. I synnerhet för ”dessa små”.

Men varningen för att ”förleda” påminner också alla döpta kristna, delaktiga i det som kallas Kristus allmänna prästadöme, om ansvaret att visa varandra vad som leder till men också bort från frälsningen, i enlighet med det Kyrkan på Kristus uppdrag lär och alltid har lärt, och som aldrig hänger på våraåsikter. Viljan till bekvämlighet eller att främja god stämning får aldrig ta över kallelsen att vägleda varandra i sanningen.

Jesus säger vidare att helvetet existerar, dvs det tillstånd av evig åtskillnad från Gud som kan bli fortsättningen på valet att säga nej till Gud i tiden. Men notera att tilltalet här är ”du”. Dvs helvetet ska vara en möjlig, individuell realitet som jag ska göra vad jag kan för att undvika, inte något som jag ska befolka med andra. Talet om att stympa kroppsdelar om så behövs är den hyperbol, dvs retoriska överdrift, som gör poängen om just helvetets individuella realitet: ingenting i mitt liv får vara så värdefullt för mig att det kan tillåta mig att vända mig bort från Gud så som han har visat sig i Jesus Kristus. En bortvändhet, vars tangentriktning också beskrevs i vår andra läsning ur Jakobs brev.

Dessa starka varningar kan jag låta leda till en genomgång av mitt eget liv just nu. Finns det något i mitt vardagsliv, mitt arbete, mitt umgänge, min fritidssysselsättning, mitt förhållande till andra och mig själv, som drar mig bort från Kristus: från att öppet bekänna honom och från att leva efter hans vilja? Vad jag än ser, vill Jesus hjälpa mig att om- och nyordna det efter sin värdeskala. Genom min bön, mitt lyssnande och läsande av Guds ord och mitt deltagande i Kyrkans sakramentala liv, inte minst bikten. Och genom att jag lär mig se att jag faktiskt får en viktig hjälp av mina skuldkänslor och min skuldmedvetenhet om det jag gör som går emot sanningen; en hjälp att vända tillbaka till, eller vidare fördjupa, gemenskapen med Gud, genom Kristus och hans Kyrka.

Att ”alla skall saltas med eld” blir Jesus bild av att livet i hans efterföljd – ordnandet av allt efter hans värdeskala, så att alltmer av det vi säger och gör blir ett uttryck för Guds plan – ofta medför ett renande lidande. Det gör ont att släppa taget om egot som högsta måttstock. Motståndet mot tanken på helvetet och oviljan att lyssna på skuldkänslor är inte bara ett tidens motstånd mot tanken på att mina val har konsekvenser också för mig, utan också ett mer naturligt motstånd mot hela omvärderandets smärta och en uppgivenhet inför min egen oförmåga.

Då får jag aldrig glömma att konstaterandet att jag inte klarar detta själv paradoxalt nog är grunden för allt hopp. Det som gör att Jesus Kristus är Herren, Kyrios, inte kompisen som är som jag, är att han är Gud, Varat själv, som blivit som jag i meningen att han har antagit samma fysiska materia som jag; mensom förblir Gud i meningen att han kan göra för och av mig vad jag inte själv förmår. Just för att han möter mig i min fysiska materia, och blir till det jag kan höra, ta på och ta in i min materia, som i den Heliga Eukaristin strax, så att min egen existens till kropp och själ alltmer blir delaktig i hans gudomliga existens. Det är detta han gör genom Kyrkan, som förblir helig, oavsett alla oss syndare där, eftersom Han är där, i lära och sakrament, oberoende av våra svagheter, på ett sätt som han inte är någon annanstans.

Det andliga livet handlar till slut om vår samverkan med Guds kärleksfulla gåva av sig själv i sitt människoblivande, dvs Guds nåd. Efterföljelsen av Jesus Kristus, Guds synliga ”lag” och ”befallningar” som vår responsoriepsalm idag besjöng, blir därför till en bön, som vi borde låta inleda varje dag: Herre, hjälp mig att med allt jag har och är alltmer tjäna dig, även när det möter motstånd i mig själv och hos andra. Amen.