Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 25:e söndagen under året

2018-09-23

Årgång B: Vish 2:12, 17-20; Ps 54; Jak 3:16-4:3; Mark 9:30-37

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (konfirmationsläger)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Varför irriterar vi oss så lätt på dem som är duktiga och skötsamma – tänk bara på den präktigaste eleven i klassen – dvs tänker och agerar som vår första läsning ur Salomos Vishet beskrev? Varför vänder vi och hela vår kultur istället så gärna våra beundrande blickar till idoler och förebilder som vi vet har ett sätt att leva och vara som integör världen bättre om det kopieras av alla? Och varifrån kommer den avundsjuka och vilja att alltid hävda oss själva som vår andra läsning ur Jakobs brev talade om? En vilja som när den misslyckas kan vändas till ett än mer destruktivt självhat? Eller för att vända det till ett allmänt plan: varför visar de flesta nyhetsinslag från när och fjärran dagligen på att världen vi lever i är trasig?

Svaret är arvsynden, eller ursynden, som konfirmandernas kommande undervisningstillfälle kommer att handla om. Arvsynden uppstår genom syndafallet hos de första människorna. När de använde den fria vilja Gud gett dem till att låtsas vara Gud – dvs att själva bestämma måttstocken för gott och ont – utvecklades en läggning som gjort mänskligheten till en dysfunktionell familj som det inte går att bli annat än likadan som, när man föds in i den. En läggning som lockar vår fria vilja att göra allt i livet till en fråga om att nära det egna jaget och att sätta det som gynnar egot främst.

Lika ofta som vi försöker ta oss ur arvsyndens grepp, får den oss att synda, dvs tänka och handla på ett sätt som inte ligger i Guds plan för oss. Det är arvsynden som gör att vi lätt beundrar det själviska, och ser andra som konkurrenter om sådant som vi vill ha för oss själva eller ha mest av. Ta bara lärjungarna i dagens evangelium, t ex. Vi hörde först hur Jesus förutsäger att han ska dö, men de förstår inte och frågar inte av rädsla för att verka dumma. Istället ägnar de tiden åt att bråka om vem som är störst; dvs bäst, mest hängiven och from och därför egentligen står närmast Jesus. Ja, även vårt andliga liv och våra andliga gåvor kan vi förvrida till sådant som matar egot. Trotsde delar av vår vilja och vårt förnuft som inte är helt förstörda utan kan användas till att göra gott, för arvsynden oss till ett liv utan gemenskap med Gud, i tid och rum – och därför i evigheten.

Det här behöver man inte ens tro på Gud eller använda ordet arvsynd för att se. Från den klassiska, grekiska filosofin och dess fokus på dygder, till vår tids självhjälpsidéer med terapi och mindfulness går det en röd tråd: försöket att lyfta oss ur beroendet av dåliga mönster. Och det visar på insikt. Men det räcker inte. Vi behöver frälsning, ett ord som egentligen betyder räddning till ett sundare liv, och då inte primärt med motion och bra kost, utan en hälsa och sundhet som syftar på hela personen till kropp och själ. Med alla insikter i världen kan vi inte åstadkomma det av oss själva.

Därför kommer Gud till vår hjälp. Genom att bli människa i Jesus Kristus säger han – som skapat oss till sin avbild genom att ge oss förnuft, vilja och en förmåga att älska – att han tar på sig alla konsekvenser av arvsynden genom att dö när alla våra synder och brister sköljer över honom på korset, för att kunna öppna en dörr bortom döden och erbjuda alla som tror på att han av kärlek gör detta för oss, en evig gemenskap med honom, med början här och nu. Det är därför som Jesus är den ende Frälsaren.

När Jesus i evangeliet vi nyss hörde ställer ett barn framför lärjungarna gör han något för sin tid mycket uppseendeväckande. Barn i antiken betraktades i praktiken som de vuxnas ägodelar och billiga arbetskraft. Deras okunnighet gjorde dem ointressanta utanför familjen. Men vad säger då Jesus? Jo, att man måste ta ”emot ett sådant barn” i hans namn för att kunna ta emot Jesus och därmed ”den som har sänt” Jesus, dvs Gud Fadern. Vad menar han med det? Först och främst att han, inte något vi själva åstadkommer, är den enda vägen till gemenskapen med Gud, med vårt ursprung och vårt mål. Men sedan menar han också att vi kangöra en viktig sak; nämligen ta emot honom.

Hänvisningen till barnet blir hans sätt att säga att han – Gud, Varat själv, upphovet till och grunden för allt som finns, han som är före allt och mer än allt vi kan se och uppfatta – möter oss i det som arvsyndens ego inte tycker är något speciellt alls. Ytterst genom att hans kärlek uppenbaras av att han blir människa i en enkel snickarfamilj i en avkrok av Romarriket och avrättas som en utstött brottsling. Men han möter oss också i våra medmänniskor. Och då inte främst i dem med flest följare på Instagram, utan snarare i dem som ingen först ser eller bryr sig om; i dem som den Heliga Moder Teresa fann lämnades att dö ensamma på Calcuttas gator, och på motsvarande sätt i den som utan ord ändå ropar på att du ska se henne eller honom; ja, kanske t o m i den som irriterar dig. Tar vi emot det som är obetydligt enligt arvsyndens betraktelsesätt, det som ett barn i mängden representerade på Jesus tid, tar vi emot Kristus och hans frälsning.

Det här blir konkret illustrerat i den Heliga Eukaristin som vi strax ska fira. Utifrån ser Eukaristin inte ut som något särskilt. En brödbit; tunn, blek och lätt. Och ändå, under denna helt ointressanta yta finns Gud själv – universums upphov och härskare, han som var innan något annat fanns och är i evighet. Han begränsar sig i en liten brödbit för att vi ska kunna ta in honom och göra honom till en del av vår egen existens, till kropp och själ, när vi äter honom.

När vi tillåter Gud genom Jesus Kristus att ta alltmer av våra personer i anspråk med det som han visar är viktigt, finns det bakom en blek och skör utsida en insida fylld med skatter att dela med oss av. För då är Herren ”mitt stöd”, som responsoriepsalmen uttryckte det. Då kan vi också börja se att det är på samma sätt med alla andra vi möter, dvs att utsidan, det som först syns, inte säger någonting. Varje gång vi låter Jesus hjälpa oss till den insikten, och insatser utifrån det, motverkas en del av arvsynden och ersätts av en del av Guds eget rike. Inte högtravande, långt borta eller sedan. Utan här och nu, mitt i min egen ofta grå vardag. Någonting bryter då in, genom oss, i det gråa: Guds helande av världen.