EUGENIADAGEN 16 SEPTEMBER 2018
Jak 2:14-18; Mark 8:27-35
Våra dagar känns nog så skakiga. Efter valdagen står det fortfarande öppet vilken regering vi får. Den samhälleliga stabilitet som rådde under årtionden verkar vara rubbad. Tongångarna har blivit allt ruskigare. Och det gäller inte bara politiken. De senaste veckorna har man kanske inte varit riktigt stolt över att vara katolik: avslöjandena i Pennsylvania om övergrepp som pågick i årtionden och som har tystats ner; en före detta nuntie som går till attack mot påven och många högt uppsatta kyrkomän; smutskastning på alla sidor: de s.k. konservativa mot de s.k. liberalerna och tvärtom. Jag har ibland blivit snurrig i huvudet av de olika berättelserna och nyheterna. Vad är fel? Vad sant? Vem kan man lita på? Som om en kulturkamp i kyrkan vore på gång, en kamp som sysselsätter olika falanger inom kyrkan och som leder uppmärksamheten bort från dem som behövde just denna uppmärksamhet mest: dem som drabbats av övergrepp. Som om det inte räckte har vi en av de varmaste somrarna bakom oss, en sommar som oroar många. Är det nu klimatförändringens första kännbara konsekvenser för oss här i Norden? Och i Syrien förbereder regeringen i Damaskus det s.k. avgörande slaget som förmodligen kostar många oskyldigas liv och utlöser ytterligare en flyktingvåg.
Ja, det är oroliga tider – och vi mitt i dem. Inte ens kyrkan ter sig så trygg just nu. Det man upplever från nära håll påverkar en förstås starkare. Och vi idag får tack vare nyhetsflödet veta mycket mer än människor i forna dagar – förmodligen alldeles för mycket, mer än vi kan klara av.
Men låt oss vidga blicken. Hur var det på den heliga Eugenias tid? Hon föddes någon gång mot slutet av 600-talet och dog år 735. I slutet av 600-talet var slitningarna mellan Öst- och Västkyrkan i full gång. Kejsarna i Konstantinopel och påvarna i Rom och deras respektive medarbetare stred om teologiska, rättsliga och politiska frågor. De båda delarna av kyrkan gled allt mer ifrån varandra. Och de var inte finkänsliga i de metoder de använde. Högt uppsatta tjänstemän från båda sidor och präster fördömdes, greps, arresterades eller torterades. Man avsatte och agiterade mot varandra. Ett antal påvar var tvungna att fly. Bysans var ansatt av muslimska trupper som erövrade riket bit för bit. Striden om bilderna och bilddyrkan var i full gång när Eugenia blev abbedissa. Vi kan knappast föreställa oss hur våldsamt den fördes. En häftig kulturkamp som splittrade kyrkan i två läger och ödelade inte bara kyrkans enhet utan också många kyrkor och bilder – för att inte tala om de många människor som miste sina liv eller drevs i landsflykt. Krig var nästan det normala i alla länder på den tiden – också i Frankerriket.
Är det en tröst? Kanske inte, men möjligtvis tillnyktrande. Vi får perspektiv på dagsläget och kan se det i ett större sammanhang. Det gör saker och ting varken bättre eller sämre. Det säger dock mycket om människan och hennes förmåga till det onda såväl som till det goda. Om det sistnämnda har vi inte talat än. Det fanns och finns ju vid sidan av det onda också. Och just dessa goda krafter blir synliga i församlingens skyddshelgon, den heliga Eugenia.
Vad satsade hon på? Hon var i ordets bästa bemärkelse radikal, det vill säga hon levde utifrån de kristna rötterna. Det var den grund hon ville inrota sig i. Eugenia var av adlig börd men avstod från sitt privilegierade liv. Hon valde istället ett liv i avskildhet och fattigdom, helt vigt åt Gud. Som abbedissa satsade hon under 15 års tid på en förnyelse av klosterlivet. Nunnorna skulle (åter igen) leva upp till klosterregelns disciplin och stränghet; hon ville tillbaka till den ursprungliga idén med klosterlivet. En motvikt mot den förslappade disciplin som då rådde i somliga kloster eller bland kyrkans ledare, präster och lekmän.
Tron utan gärningar är död – slår Jakobsbrevet fast. Eugenia gav sitt svar i början av 700-talet med ett förnyat och strängt klosterliv. Det var hennes svar på de utmaningar hon såg. Svaren kan se olika ut. Men ett svar måste det bli, annars är tron ingenting värd. Kan en tro som inte får konsekvenser rädda oss? Förblir den inte bara en läppbekännelse? »Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ›Gå i frid, håll er varma och ät er mätta‹, men inte ger dem vad kroppen behöver?« (Jak 2:15f). Ja, en tro utan gärningar räddar ingen, inte ens oss själva. Just förvandling är ett nyckelord i kyrkan. Tänk bara på eukaristin!
Hur blir vår tro verksam i goda gärningar? Vad kan vi som individer och församlingen göra i en situation som präglas av förfallet av vedertagna ordningar, av det ruskiga tonfallet, miljöförstöring, krig, övergrepp och stridigheter inom kyrkan osv. Och då har vi inte ens berört de personliga utmaningar var och en av oss tampas med: problem i äktenskapet eller med barnen, sjukdom, tvivel på Guds godhet när någon drabbas av slag efter slag.
Hur kan vår tro bli verksam i goda gärningar? Det är en farlig fråga. Jesus har erfarit det som hårdast. Han visste att hans gärningar skulle leda till att bli förkastad och dödad. Men han kunde inte annat; han måste gå vägen till korset. Nej, han lovar inte de sina en smärtfri tillvaro. Men han visste också att hans väg var en befrielsens och förvandlingens väg, en väg till livet som lönar all insats. Människan och världen ska förvandlas och bli det som Gud har tänkt sig.
Frågan som Jakobsbrevet så enträget påminner oss om vill jag på patronatsfesten också ställa oss som församling. Hur kan vår tro här i S:ta Eugenia bli verksam för Stockholm? Stämmer våra satsningar? Är vi beredda att lyssna till det som händer runt omkring oss? Vill vi ta de risker denna fråga innefattar? Tänk om svaren visar sig vara annorlunda än vi önskar! Petrus var, kanske lika lite som vi, särskilt ›pigg‹ på att möta lidande.
Låt oss idag be om att våra tankar alltmer blir Guds tankar. Att vi formas allt mer av Kristus och blir honom lika. Nej, vi ska inte skryta. Men om vi får frågan ›Har du tro?‹ då skulle vi kunna svara ›Ja, och jag har gärningar‹.
Dominik Terstriep s.j.