22:a söndagen under året (årgång C), 2019-09-01: Lagen om ödmjukhet

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 22:a söndagen under året

2019-09-01

Årgång C: Syr 3:17-18, 20, 28-29; Luk 12:49-53

S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (09.30-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste presenterar Jesus Kristus, Gud som blivit människa, i dagens evangelium: lagen om ödmjukhet. Den som säger, som vi hörde, att den ”som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Dvs, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, ”nåd hos Herren”.

Vi känner ju till hur Jesus i Bergspredikan säger att de som är ”fattiga i anden” ska vara ”saliga”, dvs leva i gemenskap med Gud redan här och nu för att också kunna göra det sedan. Den Heliga Thérèse av Lisieux har beskrivit ödmjukheten, den andliga fattigdomen, som att stå inför Gud med öppna och tomma händer och sträcka fram dem. Att låta honom fylla det egna livet efter att ha erkänt att allt gott kommer från Gud att vi har ett totalt behov av Gud. Från själva vår, och alltings, existens; via alla gåvor och förmågor i oss, till det som är vårt yttersta mål och all mening.

Lagen om ödmjukhet går direkt emot det som vår fallna värld, ja det i oss själva som vänder sig bort från Gud, lär oss. Ödmjukheten som livshållning är svårsåld och svårsmält, varför Jesus också använder en så tydlig liknelse som den vi hörde. Men ödmjukheten är så fundamental att Jesus också lär oss den genom sitt sätt att helt och fullt leva den: sitt lidande och sin död. Han, Herren över himmel och jord, kommer till världen och tar den sämsta plats som kan tänkas – den fördömde förbrytarens – och går helt frivilligt in i den mest förnedrande död som då fanns – korsfästelsen, efter att korruption och lögner släpat all hans heder i smutsen.

Men eftersom han ödmjukat sig så fullständigt för uppgiften att öppna en väg för oss syndare genom mörker och död, har han förhärligats i sin uppståndelse. Gud har fyllt hans tomma händer, öppna för tjänst för Faderns vilja av vår frälsning, med en uppgift som till slut för till evigt liv och härlighet. Som alla som tror erbjuds en del i.

Lagen om ödmjukhet betyder inte att vi inte ska göra något av det vi har. Det vore falskt och fel. Den betyder däremot att vi ska komma ihåg att vi inte är Gud, och att vi för allt är beroende av honom. Inte minst för det goda vi kan ha i form av vilka resurser det än må vara. Och för allt det vi kan göra i tjänst för Guds rike med dem.

När Jesus talar om att vi måste bli som barn är det precis den sanna ödmjukheten han beskriver. Barn vet att de är beroende av sina föräldrar och därför är det också naturligt för dem att acceptera beroendet av Gud. Men det är inte ett pessimistiskt beroende. Sann ödmjukhet är glad, därför att den öppnar dörren till en verklig relation till Gud, något som arrogant självtillräcklighet och högmod inte tillåter.

Från ett katolskt barnläger berättas om en sjuårig pojke som vann en silvermedalj i en fotbollstävling. Han var så stolt och bar medaljen hela tiden. Men på lägrets sista dag skrev pojken en lapp till en av ledarna om att han hade lämnat medaljen i kapellet. Ledaren gick dit men såg ingen medalj. Barnen åkte hem och när de ansvariga hade städat upp gick ledaren tillbaka till kapellet för att ta en sista titt efter medaljen. Då såg han den på ett ställe han aldrig först hade kommit sig för att titta: den hängde över krucifixet. Pojken hade fått ställa tre stolar på varandra för att kunna nå så högt att hänga medaljen runt Kristus hals. Så lär oss ett barn att självklart erkänna vårt beroende av Gud!

Den ödmjukhet Jesus visar och förklarar, som är ett deltagande i Guds väsen, kan vi inte skaffa oss på egen hand. Vi kan bara ta emot den som gåva att stegvis förstå och växa in i alltmer. Som något som förändrar och omvandlar oss inifrån och ut. Gåvan är Jesus Kristus själv, så som han ger sig i Kyrkans sju sakrament och i Kyrkans förkunnelse och lära, som uttrycker både det som öppnar oss för Guds gåva och som är konsekvensen av att vi tagit emot den. Liksom varnar för vad som för oss bort från Gud.

Kyrkans syfte är inte att bekräfta oss i att det vi känner och vill, om än så starkt, alltid är rätt. Kyrkan finns inte där för användning när det passar mig – ett sakrament här, lite service där. Hennes lära är inget som jag får välja och vraka i; hålla med om det, vara emot det. Det förhållningssättet är inte ödmjukhetens utan högmodets väg. Den som befäster jaget, mina känslor, förmågor och åsikter, som mål, centrum, för allt.

Kyrkan är inbrytningen av himmelriket, av det eviga, det heliga, Guds verklighet, i tid och rum. Hon är himlens ambassad, eller himlens port, i världen. Grundad av Kristus själv, med honom som sitt huvud och har sina synliga markörer direkt av honom. T ex Petrusämbetet för hennes sammanhållning i den tro som Kristus gav apostlarna, och prästämbetet, för tjänst, i den obrutna tron därifrån. Kyrkan är Guds redskap för hans kärleksfulla omvandling av dem som söker sig dit, till Jesus Kristus likhet, hans ödmjukhet, efter Guds plan.

Idag behöver denna ödmjukhet bli konkret t ex i vårt förhållningssätt till det mänskliga livet – i synnerhet i dess absoluta början och dess naturliga slut, när det är skört, svagt och inte kan tala för sig, och när det ses som objekt för andras vilja. Nu är det ropen på legaliserat surrogatmödraskap som hotar människovärdet. Men den konkretiserade ödmjukheten behövs också i vår inställning till resten av skapelsen, där försiktighetsprincipen inför det vi inte vet, behovet av att urskilja retorik från handling och att börja sopa rent framför egen dörr, måste vara viktiga ledstjärnor.

Ödmjukhetens lag vill hjälpa oss att bli människor fullt ut, genom att Guds avbild i oss får blomma till vår likhet med Honom. Låt oss be Gud om hjälpen att tömma våra händer med allt vad vi själva stoppat i dem, och att kunna sträcka fram dem till honom, så att han, genom sin Kyrka, kan fylla dem med sin skatt som vi sedan lever av och ger vidare till världen. Amen.

 

Skriv en kommentar

Translate »