Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 19:e söndagen under året

2018-08-12

Årgång B: 1 Kung 19:4-8; Ps 34; Ef 4:30-5:2; Joh 6:41-51

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Du blir vad du äter”, säger folkvisdomen, och med dagens läsningar ger Kyrkan oss en diet. I evangeliet vi just hörde säger Gud själv, Sonen i den gudomliga Treenigheten, att han inte är en distanserad kraft, utan den som gersig själv som det vi behöver för att kunna dela hans eviga liv. Men vi hörde också att det är svårt att ta emot denna undervisning. Den kunskap människorna i evangeliet har genom sina sinnesintryck om vem Jesus är och varifrån han kommer, dvs kunskap som världen ger, är inte tillräcklig. Det behövs tro; en visshet om det vi inte kan se, grunden för allt vårt hopp.

Också den starkaste tron behöver stärkas. I vår första läsning från Första Kungaboken hörde vi profeten Elia misströsta om hela sin mission. Efter att hans tro just har besegrat de hedniska avgudarnas profeter på berget Karmel, inför ögonen på Israels mäktiga som under drottning Isebels inflytande hade vänt sig bort från Gud, förföljs han nu av drottningens trupper.

Visst kan vi som kristna idag känna igen oss i Elias situation. Vi har kanske öppet förnekat vår tids avgudar – jakten på materiell rikedom, ära och popularitet, nyttotänkande i synen på andra och på relationer, relativiseringen av människovärdet, tron på att en mänsklig identitet kan byggas på tillfälligheter som nationstillhörighet, sexualitet, politiska åsikter osv – vi kan ha fått kritik, kanske också från andra troende för att vi har gått för långt; blivit hånfullt behandlade, t o m utfrusna. Eller vi kan känna oss totalt misslyckade för att det vi gör och säger i viktiga sammanhang inte tycks spela någon roll eller inte lyckas uttrycka våra goda avsikter.

Men vi hörde hur Gud tar initiativet så att Elia mirakulöst finner mat och dryck, precis där han uppgivet först lagt sig ner. Gud ger Elia det han behöver för att han i tro ska kunna gå vidare till berget Horeb och mötet med Gud.

Elias mat, liksom mannat som Israels folk åt under ökenvandringen från Egypten och som Jesus refererar till i dagens evangelium, var emellertid fysisk föda för hjälp på en fysisk vandring. Också vår vandring som kristna sker här i den fysiska världen, men överskrider den, då vi är på väg bortom den, till Gud som är utanför, och mer än, tid och rum. För kraft på den vandringen behövs därför näring som är andlig; mat för själen.

Själen är varken motsatsen till kroppen eller inuti kroppen. Utifrån Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, kan man snarare säga att kroppen är i själen. Själen är det hos oss som sträcker sig efter det eviga, efter det som finns utan att kunna vägas och mätas; efter det som både ger hela vår existens och kallar oss till en gemenskap som vill återverka i allt det vi gör med vår kropp, i det fysiska. Själens föda är därför inte naturlig, utan övernaturlig: Guds frivilliga gåva av sig själv, det som vi känner som nåd.

Övernaturligt betyder inte fabler, science fiction eller något som är onaturligt. Det betyder istället att naturen, det vi kan fånga med våra sinnen och vår empiriska vetenskap, och påverka med egna prestationer, överskridsav något som är större än den; ja, av naturens eget upphov. Med Thomas av Aquinos ord byggerden övernaturliga nåden på naturen och fullkomnarden; dvs gör den till det naturen inte kanbli på egen hand, p g a vår självvalda läggning att vända oss bort från Gud och till oss själva.

Att den osynliga nåden ”kommer ner” som Jesus säger, betyder att den kommer tilloss i naturlig form, blirsynlig, genom att Gud blir människa i Jesus Kristus. Jesus kunde ses av sin samtid. Hans Kyrka, där hans närvaro förblir i materian i alla tider, har en synlig form. Och det är av Jesus särskilt utpekad synliga materia som i sakramenten, förmedlade av Kyrkan, ger nåden till vår själ, genomvår materiella kropp. Jesus säger att han ger sig själv som bröd, dvs att han är verkligt närvarande i den Heliga Eukaristin. Det är sant oavsett vad vi tror, dvs inte beroende av om ngn av oss tror, han är där ändå; men det är bara med tro som vi kan inse det.

Varför då just som bröd? Ja, brödet bär i sig självt på något av passionens hemlighet, och i brödet blir den förklarad. Bröd förutsätter ju att ett frö, vetekornet, läggs i jorden och dör. Ur denna undergång växer sedan det nya axet upp. Jordiskt bröd kan så bli bärare av Kristus närvaro eftersom det i sig självt beskriver Jesus lidandes hemlighet, och förenar död och uppståndelse. Så blir det hans kött, i vilket han lidit, dött och uppstått.

Världen, dvs allt det som inte strävar mot det övernaturliga, ger oss ständigt en massa skräpmat: makt, pengar, njutningar, popularitet. Eukaristin, Kristus själv som bröd, är vår verkliga ”fine dining”, den näringsriktiga, helt balanserade men också utsökt goda dieten att gå på. Gör vi det, och låter tron bära dess näring in i alltfler celler av vår kropp, blir vi också det vi äter, det som Aposteln Paulus i vår andra läsning beskriver som den sanna kärleken: offergåvan. Inte en känsla som kommer och går, inte en rättighet vi kräver av någon. Utan viljan att ge av sig själv utan att räkna på kostnaderna, att offra egots kortsiktiga behov av tillfredsställelse och erkännande för sanningen, Gud och hans plan med våra liv, så som Kristus gett Kyrkan i uppgift att förkunna i alla tider. Viljan att ge sig fullkomligt, buren av befrielsen ”från all fruktan” för döden, med orden ur dagens responsoriepsalm. Och den gör att tro kan bli handling här och nu, stegvis på alltfler områden, även där det först med världens värdeskala kan skava och ta emot, där det vore snabbare och bekvämare med skräpmat. Men reformkonciliet i Trent påminner oss om att Gud skänker den övernaturliga nåd vi behöver för att kunna leva precis så som Kristus genom Kyrkan lär oss. Frågan blir alltid om vi vill samarbeta.

När den heliga hostian hålls upp för oss med orden ”Kristi kropp” dras vi in i Kristus eget offer, om vår tro har hjälpt oss att förbereda oss, för att vår tro, vårt övernaturliga liv med Gud i den evighet som redan börjat, ska stärkas. Det är ingen symbol, utan vårt livs viktigaste föda. Det är därför vårt svar blir en kort men kärnfull trosbekännelse som i vår latinska rit ska höras tydligt innan vi tar emot den heliga hostian: ”Amen” – dvs ”ja verkligen, sannerligen tror jag det; låt mig nu alltmer få bli lik dig som jag tar emot”!