Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 15:e söndagen under året (A)
2020-07-12, S:ta Eugenia katolska församling
Jes 55:10–11; Ps 65:10–14; Rom 8:18–23; Matt 13:1–23

Kära bröder och systrar i Kristus,

vi hör i dagens evangelium den välkända liknelsen om sådden. Såningsmannen kan tolkas som en bild för Kristus (Matt 13:3). Att vår Herre ”går ut” för att så kan i så fall syfta på själva inkarnationen i och med att den andra personen i den heliga Treenigheten ”går ut” ur Guds fördolda boning (1 Tim 6:16) och kommer in i världen för att leda oss tillbaka till Gud. Han går ut ur Gud utan att byta plats och utan att påverkas eller förändras på något sätt; ändå blir Gud närvarande på ett nytt sätt i världen.

Fröet som sås är Guds Ord: den andra personen i den heliga Treenigheten sänds inte bara in i världen utan också in i våra hjärtan genom Kristi förkunnelse. Genom sakramentens nåd och Kyrkans undervisning har vi alla fått ta emot Guds Ord, som ska bära frukt i evigheten. Nådens frö gör att vi blir lika Jesus Kristus: vårt väsen förvandlas så att vi blir delaktiga i Gud: ”han kallar dem som fick ta emot Guds Ord för gudar” kan vi läsa på ett ställe i Johannesevangeliet (Joh 10:35).

Vår Herre kom alltså inte till världen bara för att förlåta oss våra synder, inte bara för att uppenbara någonting, inte bara för att göra bot för våra synder, utan framför allt för att göra oss gudomliga. Genom att lyssna till och förstå Guds Ord som sås i oss av den katolska Kyrkan blir vi gudomliggjorda. Genom att ta emot Kristi undervisning såsom den förmedlas av Kyrkan blir vi Guds barn. På ett annat ställe skriver Johannes att ”åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:12).

*

Men det finns hinder för att Ordet ska slå rot i oss. Det står att en del av sådden föll ”på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det” (Matt 13:4). Vägen är en plats för resenärer där man kan stöta på alla möjliga nya trender och tankeströmningar. Den representerar ett slags överdriven nyfikenhet och naiv öppenhet för nya och gamla idéer och därmed en bristfällig tro. Om vi vill behålla Guds Ord inom oss så att det bär frukt, måste vi alltså vara på vår vakt för inställningar och attityder som leder till att vi börjar tvivla på Kyrkans lära för att senare kanske till och med förkasta de delar av den som inte stämmer överens med de världsliga attityder vi anammat ”vid vägkanten”. Det är inte svårt att se att detta är en stor fara i vår tid då den omgivande kulturen är fullständigt sekulär och genomsyrad av värderingar och normer som är oförenliga med Kyrkans lära, exempelvis när det gäller synen på abort, sexualitet och äktenskapet.

Vägkanten kan också vara en bild för fåfänga. Farleden är den plats där man kan bli sedd av alla som passerar. Därför skriver profeten Hesekiel att ”i alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner” (Hes 16:25). Ofta när det gäller fåfänga är den underliggande rädslan att bli irrelevant och föraktad. Man vill istället bli sedd och beundrad. Och så anpassar man sig till de förbipasserande resenärerna på vägen, det vill säga till dagens trender och modeströmningar, som imorgon kommer att vara omoderna, bortglömda och irrelevanta. Detta visar att just relevans inte är något värde i sig – Gud har varit irrelevant och impopulär för världsliga människor i alla tider. Det är därför Herren säger att världen hatat honom och kommer att hata hans lärjungar: ”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er”, skriver Johannes (Joh 15:18).

Sedan säger Jesus att en del av sådden föll ”på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg, sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot” (Matt 13:5–6). Här har vi en bild för dem som visserligen tar emot Guds Ord men vars kärlek till Gud är ytlig. Somliga faller bort från Kyrkan när känslorna och motivationen svalnar. Efter en konversion eller en inspirerande pilgrimsresa börjar man kanske att läsa andliga böcker, att gå i mässan och att be rosenkransen – men efter ett par månader eller kanske först efter ett par år, då den ursprungliga glöden svalnat, känner man sig slö och omotiverad och slutar så småningom att gå i Kyrkan och praktisera. Den katolska tron ersätts av något annat ”intresse”.

De ”steniga ställena” är en bra beteckning för bristande kärlek. ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött”, skriver profeten Hesekiel (Hes 36:26). Kärleken gör att ens hjärta mjuknar och att man går upp i den andre. På så sätt kan Gud slå rot i en så att man älskar honom och allt annat för hans skull. Om ens kärlek å andra sidan är ytlig kommer ens andra intressen (det vill säga det som man älskar mer än Gud) så småningom att konkurrera ut kärleken till Gud så att den ”vissnar bort” och dör (Matt 13:6).

Det tredje hindret som vår Herre nämner för att Guds Ord ska slå rot och bära frukt i oss är tistlarna. Guds Ord kräver inte bara tro och kärlek och utan också kontinuerlig omsorg och omvårdnad så att vi inte lägger till oss med dåliga vanor som kväver Guds liv i oss. Ett exempel här är bönen. Vi har som katoliker ingen förpliktelse att be varje dag utan endast att gå i söndagsmässan, även om denna förpliktelse inte gäller just nu på grund av Corona. Men den som endast går i söndagsmässan utan att ägna någon mer tid åt Gud riskerar att avlägsna sig från Gud så att man efter en tid kanske börjar hitta ursäkter för att inte gå i söndagsmässan och så börjar att hoppa över den. Att hålla tistlarna borta är ett ständigt andligt arbete i form av daglig bön, andlig läsning, regelbunden bikt (till exempel en gång i månaden) och kontakt och samtal med andra troende som kan hjälpa en vidare i det kristna livet.

*

Vår Herre säger sedan att ”en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt” (Matt 13:8). Skörden som vår Herre talar om är det eviga livet, som de som håller ut i tron och kärleken till slutet får ta emot som belöning för sin trohet mot honom. Gud har inrättat världen så att han inte frälser oss utan vår medverkan. ”Den som skapade dig utan din egen medverkan, han skall inte frälsa dig utan din egen medverkan”, skriver den helige Augustinus (Predikan 169, kap. 11, nr 13). Vi kan därför samverka när Gud ger nåden och så förtjäna det eviga livet, liksom Jesus förtjänade sin uppståndelse och himmelsfärd eftersom han blev ”upphöjd” just därför att han ”gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:9).

Låt oss därför vända oss till Herren och be att vi också kan samverka med nåden och förbereda oss för Ordet som han vill så i våra hjärtan, så att hans sådd kan falla i god jord hos oss och slå rot utan att kvävas av tistlarna. + Amen.