Vittnesbörd genom helighet

3 PåSö (B)                                                                                                S:ta Eugenia 2018 04 15

Luk 24:35-48                                 Vittnesbörd genom helighet

Kristi uppståndelse beskrivs i evangelierna inte som något praktfullt eller triumfartat – såsom på den underbara målningen av Matthias Grünewald.    Nej, lärjungarna blir skrämda och fylls av tvivel och kan inte tro, säger dagens evangelium. Tydligen blir det för Jesu vänner en växande process av insikt i det som ingen kunde föreställa sig: att livet har brutit sönder döden. Det mänskliga språket kunde inte adekvat återge det som sprängde alla erfarenheter och föreställningar: att den avrättade och jordfäste Jesus är verkligt men på ett obeskrivligt sätt närvarande.

Detta är också det problem som vi kristna av idag kan uppleva. Herren vidrör vårt hjärta – i våra böner, i tysta meditationer, i den heliga kommunionen; men vi kan inte riktigt förstå och beskriva detta inre möte. Vi kan bara säga med de lärjungar som vandrade med Jesus till Emmaus: Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen?  Och de tillade: När han utlade skrifterna för oss.

Också i dagens evangelium utlägger Jesus för sina lärjungar den heliga skriften som en århundrade­lång profetia om Messias. Apostlarna skulle förkunna det för hela mänskligheten. Också vi kristna som sitter här bör vittna om det glada budskapet att Jesus Kristus är Messias.

Hur kan vi på rätt sätt vittna om Jesus, den korsfäste och uppståndne Guds Son?

Ett sätt är att lära sig mer om vår tro; att förstå och inse och ha de argument som kan övertyga andra. Då kan vi gentemot missuppfattningar, ironi eller  kristendomsfobi lugnt konstatera: ”Jag är kristen. Det är en vettig livsåskådning och jag har bra argument för min uppfattning.”

Det andra sättet – och det är mer övertygande – är vårt exempel som människa. Att vara kärleksfull, äkta, osjälvisk, generös, god – ja, helig. Då blir vi verkligen Kristi vittnen inför andra. Då kan vi bli den Helige Andes instrument, eller heliga vägvisare för våra medvandrare genom livet.

Många andliga lärare har försökt beskriva heligheten. På ett lysande sätt har den helige Frans av Sales i boken Filothea talat om det. Det var på 1600-talet. Häromdagen har en annan Frans, nämligen påven Franciskus skrivit om helighet i en publikation som kallades för en ”liten handbok, praktisk och jordnära”. Den heter Gaudete et exsultate! (Var glada och jubla!). Mycket av hans predikningar och tal återfinner man i denna skrift, systematiskt ordnade och på solitt teologiskt fundament.

Han betonar att heligheten växer genom små gester. Vi får inte vara rädda för heligheten, det är inte någon kraftansträngning för super-kristna. Då är det nämligen risk att man hamnar i egocentrisk självbelåtenhet, utan äkta kärlek. En kristen blir helig inte genom enastående asketiska eller teologiska prestationer utan genom Guds handlande, Guds nåd. När man inser sin begränsning öppnar man sig för Guds Ande.

Saligprisningarna är de kristnas måttstock för helighet, skriver påven; även texten i Matteusevangeliets kapitel 25, där Människosonen säger: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.  Och Jesu bud – kärleken till Gud och nästan – är mitten i allt som heter kristen moral. Varje kristen är ju kallad till helighet.

Påven Franciskus skrift vill uppmuntra de troende att med konkreta steg i vardagen gå vidare på vägen till heligheten. Och som titeln säger, talar den om det glada budskapet: Gaudete et exsultate! Gläd er och jubla!

Post a comment

Translate »