Vår Emmaus vandring

3 PåSö (A)                                                                                         S:ta Eugenia

Luk 24:13-35                                                                                    2017-04-30 kl 11.00

Vår Emmaus-vandring

Evangeliet är en av de centrala texterna om Jesu uppståndelse. Berättelsen handlar om de båda besvikna lärjungarna som vill återgå till sitt vanliga liv, deras möte med Jesus som de inte känner igen, deras bibelsamtal under vandringen och deras insikt när den okände mannen bryter brödet och avslöjar att han är den uppståndne Kristus. Återigen, så som i de andra berättelserna om den uppståndne Kristus, ser vi det dubbla budskapet: Jesus är helt annorlunda än den Jesus som de hade levt tillsammans med – han går genom låsta dörrar, han försvinner plötsligt, han blir inte igenkänd – och han är den som helt verkligt står där. Det ÄR han, säger de. Alltså både ett ja och ett nej. Att beskriva den uppståndne Jesus spränger alla våra normala språkliga möjligheter.

Och samtidigt är tron på Kristi uppståndelse det som är avgörande för vår tro. Hela kristendomen står eller faller med tron på Påskens verklighet: att den avrättade Jesus från Nasaret har krossat död och grav och faktiskt är levande, på ett nytt och annorlunda sätt.

De första kristna hade stora svårigheter att förklara för folk denna tro, och de blev hånade och förlöjligade. Är det inte också vårt problem i det sekulariserade samhället? Med vår tro är vi en minoritet. Det är ibland pinsamt när man i ett samtal nämner Guds verklighet eller Jesu Kristi uppståndelse. Det verkar helt opassande och folk växlar samtalsämnet.

Kanske känns det som om vi vandrar från misslyckandet i Jerusalem till vardagen i Emmaus. Vi samtalar med en vän eller vår livskamrat (var de båda lärjungarna ett gift par?) och klagar över hur svårt det är att vara kristen. Istället för att anstränga oss att förklara vår tro för döva öron skulle vi kunna tänka och känna som alla andra. Vara ”normala”.

Men då kommer kanske någon okänd person som ställer frågor och följdfrågor som gör oss eftertänksamma. Eller vi läser en bok som fängslar oss, ett tv-program som sätter finger på våra ömma punkter. Gud kan verkligen möta oss på många olika sätt. Såsom den främling som pratade med lärjungarna på vandringen. Jesus höll faktiskt en ganska lång predikan eller hellre en exegetisk föreläsning på vägen till Emmaus. Men hans ord var inte tråkiga; de fascinerade de båda och rörde vid deras djupa problem. De kände att han gav svar på deras inre tvivel så att de blev starkt berörda. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss och utlade skrifterna för oss?”

Man kan tolka dagens evangelium som en beskrivning av eukaristin, av den heliga mässan. Det börjar med sorg och tvivel, liknande syndabekännelsen; sedan läsningarna ur Bibeln som alla handlar om Messias Jesus, och så brödsbrytelsen där Jesus ger sig själv som livets bröd. Och vid mässans slut liknar vi också lärjungarna, när de fulla av glädje och tro går tillbaka till Jerusalem. Vi hör efter kommunionen och välsignelsen prästens uppmaning: ”Gå i Herrens frid!”, förkunna er tro på den levande Kristus!

Just nu vandrar en pilgrimsgrupp med p. Dominik genom Det heliga landet. De får representera hela församlingen: vi alla är stadda på livets pilgrimsvandring. Vi känner både trosglädje och tvivel, upplever inre mörker och påskens ljus – och vi vet att Han, den uppståndne Herren, osynlig vandrar vid vår sida.

I meditationsrummet bredvid hänger den här tavlan. Den är en gåva av en österrikisk konstnär som gifte sig i gamla Eugeniakyrkan. Tavlan visar de båda lärjungarna på vägen till Emmaus – ledsna, bland torra buskar och på steniga vägar – , vid måltiden med den uppståndne Jesus, och sedan på vägen tillbaka till Jerusalem – jublande, bland blommornas prakt.

Det är Kyrkans väg, det är eukaristins väg, det är vår väg bör. Den bör alltid vara glädjens väg, därför att vi vandrar med den levande Kristus till det himmelska Jerusalem.

 

 

Post a comment

Translate »