Tredje sön (B) 180121

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Tredje söndagen under året

Årgång B: Jona 3:1-5, 10; Ps 25; 1 Kor 7:29-31; Mark 1:14-20

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)          2018-01-21

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med dagens läsningar vill Kyrkan påminna oss om att Guds inkarnation som människa i Jesus Kristus är höjdpunkten i universums historia, vilken gör allt nytt och annorlunda.

När Jesus i evangeliet säger att ”[t]iden är inne” menar han att han är uppfyllelsen av Guds löften i frälsningshistorien och förbundet med Israels folk, om att ingripa för att själv slutligen ställa skapelsen till rätta efter vårt syndafall.

I vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet hörde vi aposteln Paulus säga att ”tiden krymper” och att ”den värld som nu är går mot sitt slut”. Det här är inget budskap bara till de första kristnas väntan på Jesus snara, andra ankomst. Nej, det påminner oss i alla tider om att något radikalt, helt ofattbart, nytt har skett: Jesus Kristus uppståndelse från de döda, den som han lovar att vi ska få dela om vi tror på honom.

Utan den skulle det synliga vara allt och döden vara slutet. Våra mänskliga begränsningar och synder skulle ha sista ordet. Också det goda vi gör, skulle vittra bort med oss.

Vi antar ibland att uppståndelsen från de döda skulle ha varit lätt att tro på för antikens människor som ändå i övrigt var så vidskepliga. Men det stämmer inte. Den var lika obegriplig och utmanande då som den är för oss idag. Aposteln Paulus själv, t ex, skrattades ut i Aten och stenades utanför synagogorna när han förkunnade den.

Och hur är det idag om vi öppet förkunnar vår tro på den, t ex på fikarasten på jobbet? I grunden precis likadant. Ändå, eller kanske just därför, är det här som det centrala i hela kristendomen ligger.

Upplysningen och moderniteten kom att medföra en filosofisk fundamentalism som vi fortfarande lider under: tanken att bara det som vi kan verifiera med våra sinnen, ytterst vår empiriska vetenskap, kan vara sant. Detta har gjort oss lika invånarna i staden Nineve, som vi hörde om i vår första läsning från Jonas bok. Nineve var en rik och mäktig stad vars välstånd förförde dess människor till att tro att de själva, och deras egna prestationer, var vägen till lycka; och att de själva kunde definiera gott och ont utan hänsyn till Gud, som ju inte syntes. Är det inte vad vi genom vår vetenskaps- och välståndsdyrkan säger oss själva idag?

Eftersom den kristna trons avgörande påståenden inte kan verifieras empiriskt från vår sida av skeendena, har kristendomen i den moderna kulturen kommit att antingen förkastas eller göras om, så att det viktigaste sägs vara att tron gör oss goda, snälla och mer rättvisa och moraliska, i olika varianter.

Men det blir en urvattnad kristendom, för att den inte frälser. God, rättvis och moralisk kan man vara utan gudstro. Kärnan i tron på ”budskapet” – dvs det glada budskapet, evangeliet på grekiska, som Jesus idag manat oss att omvända oss till – är inte alls att vi ska vara snälla. Godhet och snällhet är viktiga, ja helt avgörande, slutsatser av evangeliet. Men de är inte själva evangeliet. Det går mycket djupare.

Evangeliet är att Gud blev människa i Jesus Kristus för att dra sin skapelse ut ur dess självpåtagna destruktivitet, och genom att dela människans värsta förnedring och smärta, ytterst döden självt, öppna en väg ut ur döden för alla som vill omvända sig, dvs tro: uppståndelsen från de döda. I kroppen, men förhärligad; i materien, men en ny som inte förfaller utan som helt är en del av Guds eviga realitet. Precis som för Kristus själv.

Det var mötet med denna realitet, inte någon symbol eller idé om moral och rättvisa, som fick apostlarna att slutligen riskera och förlora sina liv för att berätta för så många som möjligt om. Det är i det fasta hoppet om denna realitet som de kristna martyrerna i alla tider har mött sitt öde.

Det är till liv i denna realitet, inte någon symbol eller idé om moral och rättvisa, som Jesus kallar oss, precis som han kallade sina första lärjungar. Ett liv som möjliggör den sanna, självutgivande kärleken, och därmed den fulla rättvisan och moralen, när vår rädsla för döden, och att den skulle vara slutet, lyfts från oss. För det är när vi fullt ut, med intellekt och känsla, förstår att vi inte behöver hålla fast vid egot så länge som vi lever här, som vi verkligen blir öppna och kan säga med dagens responsoriepsalm: ”Herre, lär mig dina vägar”.

Om den kristna tron vore ett solsystem, så är uppståndelsen solen och allt annat – doktriner, liturgi, moral, rättvisa osv – planeter som snurrar runt den och får livgivande värme från den.

Som kristna tror vi inte på Jesus Kristus för att han var en snäll och god person. Vi vill själva bli snällare och godare personer därför att vi tror på Jesus Kristus och som lärjungar vill följa honom; honom som Gud Fadern uppväckte från de döda – och så för alltid förändrade hela universum, och därmed också oss.

 

Skriv en kommentar