Sjunde Påsksöndagen (B), 2018-05-13

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Sjunde Påsksöndagen

2018-05-13

Årgång B: Apg 1:15-17, 20a, c, 21-26; Ps 103; 1 Joh 4:11-16; Joh 17:11b-19

S:ta Ragnhild katolska kapell, Bromma (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens evangelieläsning är ett utdrag ur det som kallas Jesus översteprästerliga förbön och som är det tal han håller till apostlarna vid sin sista måltid. Vi hör ett budskap som verkar på två nivåer, som självfallet hör samman.

Den ena nivån gäller apostlarna specifikt och det ämbete Jesus insätter dem i. När Jesus ber om deras helgande, dvs att Gud särskilt avskiljer dem för en speciell tjänst, använder han samma språk som i vigningen av Gamla förbundets tempelpräster. Apostlarna ges nu en särskilt uppgift att bevara den gudomliga sanningen i världen, genom att förkunna Guds ord och att helga världen genom sakramenten, dvs Kristus verkliga närvaro i den skapade materien, för att vi fysiskt ska kunna förbli i Gud och han i oss, som vår andra läsning ur Första Johannesbrevet uttryckte det. Denna apostlarnas mission fortsätter genom biskoparna, apostlarnas efterträdare i alla tider. Att apostlarna själva uppfattar det som att de får ett särskilt ämbete bekräftades i vår första läsning från Apostlagärningarna där vi fick höra om den första biskopsvigningen.

Den andra nivån av Jesus budskap riktas till alla troende i alla tider, och behöver den första nivån att bygga på och få näring från. Här hör vi först Jesus be om att vi ska bli ett, liksom han är ett med Fadern. Gud själv är en enande gemenskap av tre personer i en natur: Fadern som föder Sonen som svarar genom att ge sig själv till Fadern och deras starka kärleksband i den Helige Ande. I denna vill han göra oss delaktiga. Synd är det som tvärtom splittrar: oss från Gud, från varandra men också i våra personer, mellan det vi vet är gott och det vi sedan gör mot detta vetande av rädslan att vårt ego ska stå ensamt och otillfredsställt när allt tar slut.

Sedan talar Jesus om ”världen” som hatat honom och kommer att hata dem som vill följa honom. Med ”världen” menar Jesus inte skapelsen, för allt skapat är egentligen gott. Han menar det i skapelsen som har påverkats av värderingar som kommer ur människans, alla människors, läggning att sätta sina egna intressen främst, och göra sig självtill Gud; målet för allt, den som avgör vad som är gott och ont. Det är den läggningen vi kallar arvsynden, och när vi låter den märkas i det vi gör, ja, då förvrids det goda i skapelsen.

Det här är ”världen” som Gud kom till när han blev människa i Jesus Kristus, för att visa oss en väg ur och tillbaka till Gud från. Från splittring till kärlekens gemenskap och enhet. Självklart kommer de som håller fast vid ”världen” och dess värderingar att ogilla den som ser och gör annorlunda. Det är därför som Jesus talar om att bli hatad och förföljd. Han blev det för att han visade Gud som en som inte välsignar det vi människor vill ha välsignat, utan som genom sin kärlek och vilja att förlåta kallar oss till omvändelse och förändring bort från det vi gjort till gudar.

Om vi verkligen öppet visar vår tro på Jesus Kristus och alla dess konsekvenser i både det vi säger och det vi gör, kommer vi också att bli hatade, eller i alla fall inte lika gillade som om vi hade avstått. Den del av oss som drar mot ”världen” söker ”likes”, gillanden, eftersom det bygger våra egon. Men på ett annat ställe, i Lukasevangeliet, säger Jesus: ”Ve er när alla berömmer er.” Ett senare talesätt, använt bl a av Churchill, förtydligar att den som inte har några fiender inte heller har stått för något.

Nu för vi inte något krig mot världen. Och det är inget att strävaefter att bli hatad eller ha fiender. Men att tro att det går att undvika ogillande av olika styrka i vissa läger som en konsekvens av att ta parti för Kristus och hans Kyrka, är att glömma bort två saker: syndens realitet och vad den man som dog på korset och uppstod mirakulöst efter tre dagar uppmanar oss till. Världens ogillande, bristen på ”likes”, blir det andliga offer vi får frambära, det kors vi får bära, i Kristus fotspår. Och därmed en stor ära.

Påståenden, som vi hör ibland, om att Katolska kyrkans lära måste bli mer ”modern”, dvs mer som världen är idag, ”anpassa sig till tiden”, dvs till världens värderingar, vill skapa ”likes” och popularitet. De går mycket riktigt också hand i hand med teologiska idéer som vill tona ned syndens realitet, och därmed nådens övernaturliga gåva för att kunna följa Kyrkans bud bort från synden, idéer som också vill göra Jesus Kristus mer till en vishetslärare och snäll profet än Gud. Sådana tankar vill slippa offret och korset, och är därför, för att citera Jesus själv, inte Guds tankar, utan människors.

När Jesus i dagens evangelium förtydligar att vi inte ska lämna världen bara för att vi inte lever av dess värderingar, så visar han oss offrets och korsbärandets frukt: Kyrkan, inte som en isolerad enklav, utan som Guds verktyg för att omvandla kulturen och världen. Gud vill att fler ska tillhöra hans församling och bli byggstenar i det rike som han genom oss börjar bygga här och nu, och själv fullkomnar vid tidens slut. För varje person som öppet hatar och ogillar, finns en som tyst tar emot budskapet, men som just vi kanske inte ser – och det behöver vi ju inte heller om vi litar på Gud! En person i vilken det börjar gro, Guds ord som är sanningen, som Jesus understryker i slutet av dagens evangelium. Inte ”min sanning” eller ”din sanning”, utan ”sanningen”. För som vår responsoriepsalm påminner oss om är ”allt underlagt” Guds ”välde”. Dvs oavsett om man tror på honom eller inte finns det ett Vara som ger allt existens, som upprätthåller allt i varje ögonblick och som har en plan med allt. En plan som vi är fria att avvisa, eller säga ja till och börja den mödosamma resan att med hans kärleksfulla och konkreta hjälp försöka leva efter.

För det oerhörda och unika i kristendomen är att detta Vara inte är distanserat eller kommunicerar via människor som nu är döda men har efterlämnat läror och skrifter. Nej, det oerhörda och unika i vår tro är att detta Vara har blivit en av oss för att visa oss vem han är och vem var och en av oss är kallad att bli. Och inte bara en gång för länge sedan, utan som genom sin uppståndelse och himmelsfärd och Andens utgjutelse ständigt finns hos oss; och som nu snart i den Heliga Eukaristin, ger sig åt oss för att vi, genom att ge oss själva utan att räkna på priset, ska ge honom till världen.

Post a comment

Translate »