“Lugn. Det är jag”

19 sö (A)                                                        S:ta Eugenia 2017-08-13  11:00

Matt 14: 22-33

Är det möjligt att Jesus gick på vattnet? Är det kanske också möjligt att Petrus gjorde det? Naturvetenskapen säger: ”Nej!” Men vår tro säger: ”Jodå!” Verkligheten är inte bara det som kan fotograferas och mätas. Vi kan lämna frågan åt sidan om det som evangeliet berättar har hänt eller inte, är en historisk händelse eller en tolkning. Hela evangeliets budskap talar om verkligheten i dess helhet. Om Sanningen med stort S. Också budskapet i dagens evangelium kan ge oss viktiga insikter om vårt liv som kristna, om vår tro och om Kyrkan.

  1. I Bibelns värld var havet något negativt. Den stora Gennesaretsjön uppfattades också som ett hav. Vattenmassorna utgjorde en farlig och hotfull makt, ett kaos som kunde dra människan ner i djupet, utan räddning. Stormar, höga vågor och det mörka djupet ingav rädsla inför detta dödsbringande vatten.

Men Gud är Herre över mörkrets makter. I Bibeln läser vi att Guds Ande ”i begynnelsen” svävade över vattnets kaos och skapade ordning. Vi kommer också ihåg hur Noah i sin ark räddades från syndaflodens katastrof och hur Gud ledde sitt folk ur Egyptens slaveri till friheten genom att dela Röda havet. Genom att skapa, genom att rädda och genom att befria visade sig Gud som Herren över havets skräckinjagande hot.

Denna bibliska bakgrund framträder när vi läser att Jesus går på vattnet. Som Guds Son är han Herren över kaos och ondskans makter. Och vi kan lägga till: Han är också Herren över vår tids och vår världs många skräckinjagande kaosmakter.

  1. Båten med lärjungarna kan tolkas som Kyrkan, de troendes gemenskap. I varje epok av världshistorien fick Kyrkans båt kämpa i motvind och natt. Kyrkans lilla farkost skakas av allt motstånd; trots katolikernas antal liknar Kyrkan bara en båt, inte en lyxkryssare. Överallt på jorden har de kristna svårigheter. 1900-talet var martyrernas århundrade men förföljelsen av kristna fortsätter med oförminskad styrka också under 2000-talet.

Vi vet att det alltid är farligt, krävande och svårt att leva som kristna, att färdas i Kyrkans båt. Det ställs stora krav på dem som styr och på dem som ror när det stormar häftigt kring Kyrkan. Fruktan för undergång och katastrof drabbar många som färdas i Kyrkans båt.

  1. I denna jobbiga situation av natt och storm ser lärjungarna Jesus, Mästaren; men de skriker av rädsla. De tror att han är ett spöke, en vålnad som hotar dem. Många gånger under kyrkohistorien skrek det kristna folket av rädsla inför okända fenomen och händelser. Också vårt moderna samhälle tycks ibland ha skräckinjagande spöken – och sedan märker vi att det är Kristus.

Eller vi upplever Guds närvaro i vårt liv men tror att vi bara inbillar oss det, att vi i själva verket fallit offer för en illusion. Men det ÄR Kristus som möter oss, också i farliga situationer.

Han säger också till oss kristna av idag: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.”

  1. Simon Petrus handlande är också ett viktigt budskap för oss. Han ser Kristus och tror, och därför vågar han att lämna båten. Han gör det omöjliga: han går faktiskt på vattnet. Så länge han har blicken fäst vid Jesu ansikte, bärs han av tron. Men blir han ”realist”, drabbas han av tros-tvivel och sjunker.

Kanske känner också vi oss igen i Petrus – och i hans skrik: ”Hjälp mig, Herre!” Och kanske har också vi upplevt hur Herren sträckte ut sin hand, grep tag i oss och drog oss ur tvivlets eller rädslans mörker.

  1. Evangeliets slut kan vara vår erfarenhet: Jesus Kristus är inte en illusion utan en maktfull verklighet. Han möter oss, han uppmuntrar oss och driver bort vår rädsla.

Och då ska vi bekänna, såsom lärjungarna: ”Du måste vara Guds Son.”

Post a comment

Translate »