Lagom är bäst!? (18 Sö B)

18 Sö B-2018, S:ta Eugenia, 5 augusti

Joh 6:24-35

Lagom är bäst!?

Lagom är bäst brukar man säger i Sverige. Ofta lite skämtsamt. Men det ter sig också mer än skämtsamt. Visst är lagom bäst, en väl utjämnad vardag med inte för mycket men inte heller för lite. Vi behöver inget palats att bo i men en rymlig lägenhet passar väl. Vi behöver inte äta överdådiga middagar varje dag men tillräckligt med mat på bordet – och det gärna med lite variationer – vem skulle inte uppskatta det? Kanske tycker de flesta inte heller om att berusa sig med jämna mellanrum men då och då ett glas vin? Och samma sak gäller väl också det politiska. Besluten ska vara väl avvägda, ge oss någonting utan att kräva otillbörligt mycket av oss. De ska tillgodose så många som möjligt. När det kommer till tron, då tillämpar somliga samma devis. Visst ska vi praktisera vår tro men överdriv inte det hela. Vi förstår oss alla bra på att slipa av de vassa kanterna i Jesu budskap. Eller tänk på den svenska sommar som vi saknar i år, en sommar med temperaturer kring 20 grader och regn. Vem har inte längtat tillbaka till en lagom svensk sommar i år? Ja, lagom ter sig ofta bäst. Vi tål knappast att ständigt leva  extremt.

Men kanske finns det också en fördold rädsla i »lagom är bäst«. En rädsla för det ohejdade, för starka krafter, extas och hänryckning. Och denna rädsla består förmodligen i kontrollförlust. Vi förlorar kontrollen när någonting eller någon spårar ur. När anden är ur flaskan är det svårt att få tillbaka den igen. De krafter som har släppts fria kan i själva verket vara förödande.

Önskar vi lagom i alla avseenden? Lagom kärlek? Lagom trogenhet? En lagom seger? Lagom tro? Lagom fullbordan av våra liv? Förmodligen inte. Och Jesus är inte direkt en lagom-propagandör. Folket som var med om brödundret nöjde sig med den mat som mättar kroppen. Jesus dock inte. Han vill inte bara ge lite som tillfredsställer våra kroppsliga behov utan det som får oss att leva i omfattande bemärkelse. Hela människan ska leva, inte bara kroppen utan också själen. Och han säger inte: Ta det här, och du ska leva! Han säger: Ta mig, ät mitt kött, drick mitt blod, ta mig helt och hållet, och du ska leva! Han ger inte lite av sig själv utan han ger sig själv helt och hållet. Inte: Det här är livets bröd. Utan: »Jagär livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” Det är verkligen inte lagom. Det är extremt. Mer än så kan man inte säga och ge. Han skänker inte bara lite liv utan livet.

Synd bara att vi ofta nöjer oss med lite liv. Som människorna på Jesu tid nöjer vi oss ofta med det som mättar kroppen och tillfredsställer våra jordiska behov. Tak över huvudet, inkomst, jobb, träning, sociala medier, vänner, allt det är tvivelsutan viktigt. Men det är ju inte allt. Vi är mycket mer än det, mer än det som ryms inom jordens snäva ramar. Vi är de vilkas hjärta är bottenlöst. Vi kan slänga hur mycket som helst i det utan att det blir fyllt. Vår existentiella hunger kan enbart mättas av Gud själv, den Oändlige som kommer vår oändliga längtan till mötes i Jesus Kristus.

Det kanske vore idé att rannsaka sig själv. Hur mycket tid och energi avsätter jag för de timliga tingen och sysselsättningarna? Hur mycket tid avsätter jag för Gud? Hur mycket tid för kroppen, hur mycket för själen? Det vill jag också vända kritiskt mot mig själv. Passar antalet timmar jag springer i veckan på Djurgården till den tid jag avsätter för att komma till honom som är livets bröd? Jag har det förstås lättare. Bor i kyrkan, har valt ett ordensliv, är så att säga yrkesmässigt nära de aktiviteter som gynnar själslivet. Inte alla kristna behöver eller kan bli nunnor eller präster. Men att vifta bort frågan om själen och vad vi gör för den, är kanske ändå för lätt. Om vi bara vore mer medvetna om att vi består av både kropp ochsjäl.

Ibland funderar jag över varför själen och dess liv har hamnat på efterkälken nuförtiden. Kanske beror det på att många – eller de flesta? – människor inte längre tror på ett evigt liv. Att livet fortsätter bortom dödens gräns och att vi måste dra försorg om det. För många är det jordiska livet inte längre en förberedelse för det himmelska utan slutstationen. Ganska lagom – och tråkigt. Men tänk om vi kan lita på Guds löfte i Kristus, om ett liv där allting försonas och där allting uppnår sitt mål! Låt oss tänka stort ty Gud gör det. Han har inte sänt oss något utan sin ende Som för att vi skulle ha liv genom honom, ett evigt, överdådigt och rikt liv.

Dominik Terstriep S.J.

Post a comment

Translate »