Johannes Döparens födelse, 2018-06-24

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Högtiden för Johannes Döparens födelse

2018-06-24

Jes 49:1-6; Ps 139; Apg 13:22-26; Luk 1:57-66, 80

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Idag upplever vi ett litet Advent mitt i sommaren när vi minns honom som gick före Kristus: den Helige Johannes Döparen. Av helgonen är det är bara hans och Jungfru Marias födelsedagar vi firar liturgiskt. Alla fyra evangelierna, våra historiska redogörelser om Jesus liv, berättar också om honom. Budskapet från Bibeln och Kyrkans tradition, de båda nödvändiga källorna till den gudomliga uppenbarelsen, är att vi behöver förstå Johannes Döparen för att förstå Jesus Kristus. Och bara om vi verkligen förstår Jesus, kan vi förstå hur radikal hans kallelse av oss att bli oss själva verkligen är.

Johannes Döparen visar hur vägen till Guds människoblivande i Jesus Kristus, och hur det bärs vidare genom tiden av Kyrkan, går via Israel och Guds förbund med det judiska folket. Utan den insikten blir det Jesus säger och gör obegripligt. Som i den moderna vanföreställningen om Jesus som en vishetslärare och fredsprofet, ett slags Mellanösterns Gandhi. Men Jesus är, enligt den han säger sig vara, inte en guru man kan lyssna på likväl som andra. Han är Gud, grunden för all existens; alltings upphov och mål, som erbjuder sin gemenskap här i den fysiska materian, och kräver ett ja eller nej.

Johannes Döparens föräldrar, Elisabet och Sakarias, som vi mötte i evangeliet, var båda av prästerlig börd genom släktskap med Moses bror Aron. Eftersom sonen till en präst blev präst, kan vi förmoda att Johannes tidigt blev bekant med Jerusalems tempel och dess offerkult. Så varför vistades han då som vuxen i öknen istället? Det fanns i hans samtid en i profetisk tradition, från t ex Hesekiel, grundad, kritik mot templet för dess korruption: att gudstjänsterna blivit tomma gester och att prästerskapet såg ämbetet som en försörjning, och hellre ägnade sig åt politik och att bevara sin egen status genom att anpassa tro och lära till vad makthavarna ville höra.

Delaktig i denna kritik, förberedde sig Johannes bland sin tids asketiska ökenfäder, kanske hos esséerna, på sin rätta prästerliga tjänst: att få människor att komma till Jordans strand för att bli döpta och visa viljan till omvändelse för att ta emot syndernas förlåtelse från Gud – dvs det som offerkulten i templet egentligen skulle uttrycka. Jordan symboliserade gränsen till det utlovade landet och vilan i Guds fullbordade löfte. Omvändelsedopet, den fysiska handling Johannes kom att utföra, ville förbereda människor för vandringen in i ett nytt utlovat land; vilan i friden och försoningen med Gud – dvs det som det Gamla förbundets prästämbete egentligen skulle göra.

Så ser vi nu hur det Gamla förbundets begrepp som uttåg, befrielse, tempel, förlåtelse och försoning – ännu öppna och oavslutade i den samtida judiska fromhetens väntan på Messias, Guds utvalde – kommer samman i Johannes. Genom honom går det Gamla förbundets prästämbete över till Jesus för att bli vad det har pekat på. Syftet med Guds handlande med Israel framträder som förberedelsen för Guds eget inträde i sin skapelse. Så att frälsningen genom det judiska folket ska nå hela världen, som profeten Jesaja förutsade i vår första läsning idag.

I vår andra läsning ur Apostlagärningarna hörde vi aposteln Paulus förklara hur Johannes Döparen gjorde människor beredda att vandra Guds väg. Paulus ser Jesajas profetiska vision uppfyllas: att vittnesbördet om Gud ska bäras av varje enskild människa som låter Kristus tjäna henne genom sitt eviga prästämbete – återspeglat i alla tider av prästerna vigda i den obrutna ordningen och tron från apostlarna, och de sakrament vi förvaltar – i Kyrkan, det Nya Israel. Så blir Johannes Döparen också en bild av vad varje Kristustroende är tänkt att bli.

I en predikan 2013 sade påven Franciskus att ”Johannes kom med ljuset. Men det var inte hans eget ljus, det var ett reflekterat ljus.”Johannes skulle, som vi vet, förlora sitt liv för att det reflekterade ljuset upplyste det som var mörkt, dvs motsatsen till Guds plan. Lydkungen Herodes och den kvinna han levde med kunde inte tåla att höra vad de och alla visste, nämligen att de öppet och konsekvent begick äktenskapsbrott.

Men så är det nu med Guds ljus, Jesus Kristus. Det avslöjar allt. Och den som reflekterar ljuset kommer, som Jesus många gånger förberett oss på, att ogillas av det som vill förbli i mörkret. Det är det martyrium som vi i likhet med Johannes – i vår tid och del av världen mest i form av riskerad popularitet – kallas till för Kristus. Att acceptera vårt vardagsmartyrium som en möjlig realitet, är att göra avkall på, att minska, sig själv för att Han, Kristus, ska kunna bli större. Frestelsen att istället återspegla det som just nu är inne eller bekvämast för oss, när vi vet att det inte kommer från ljuset, är ett hot inte bara mot kristen evangelisation och mission idag, utan faktiskt mot vår egen frälsning.

För att kunna reflektera ljuset behöver vi tillåta ljusets värdeskala att prägla alltmer av det vi tänker, säger och gör; i synnerhet där det utmanar och väcker motstånd i oss. Det är inget vi klarar med naturlig viljeansträngning. Det kräver övernaturlig nåd. Men när den ges i Kyrkans förkunnelse och sakrament behöver den vårt samarbete för att kunna verka. Ett sätt att främja vårt samarbete är att bättre försöka förstå hur Gud redan talar till oss, och kallar oss, i våra liv och våra relationer. Jag talade inledningsvis om Advent mitt i sommaren. ”Advent” betyder ju ankomst. Och den Gud som blivit människa i Jesus Kristus är Gud som kommer till oss och fyller vår vardag, också i svårigheter och sorger, ofta i det lilla, det vi behöver lära oss att se, med sin kärleksfulla närvaro.

Varför inte ta dig lite tid den kommande veckan för att i bön vid dagens slut, om än bara för några minuter, i stillhet låta dagens händelser och möten, stora som små, passera revy för det egna inre sinnet? För att se var Gud faktiskt har talat till dig, och öva din tacksamhet för det. Det ljus du märker att du faktiskt tar emot kan du återspegla, i tillit till att du blir mer sant dig själv, den du var tänkt att bli; präglad av den lovsång som också är Johannes Döparens och alla andra helgons, och som nyss uttrycktes av vår responsoriepsalm: ”Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl.” Amen.

 

Post a comment