Hur ska vi svara?

6:E PÅSKSÖNDAGEN A-2017, S:TA EUGENIA, 21 MAJ

1 Petr 3:15-18

Hur ska vi svara?

På något sätt sticker de ut. Omvärlden reagerar ofta irriterat på dem. Deras livsvandel uppfattas i bästa fall som oanpassad, ideligen som opassande. Deras övertygelser känns som en provokation och ifrågasätter de gängse värderingarna. Majoritetssamhället stöter sig på dem. Inte sällan blir de förolämpade eller kränkta. Man vet inte riktigt hur man ska relatera till dem.

Vem passar den här beskrivningen in på? På många fromma muslimer i våra förorter? Om så är fallet har de något gemensamt med den första kristengeneration som beskrivs i Första Petrusbrevet. Detta brev vill stärka kristna som är utsatta för prövningar och vill ge dem råd hur de ska förhålla sig i just den situationen.

Om vi ser på oss själva och vår situation, passar samma beskrivning in på oss? Nja, kanske. Visserligen kritiserar man gärna Katolska kyrkans lära, framför allt moralläran – eller nästan uteslutande den. Praktiserande katoliker konfronteras ibland på ett osmakligt sätt med många fördomar och med en hårresande historieskrivning. Framför allt konvertiter och de som sent i livet finner vägen till Kyrkan kan inte sällan bli bemötta med oförståelse. Eller tänk på den barnmorska som vägrar medverka i aborter. Så småningom kommer kanske kristna läkare att konfronteras med en liknande situation då de vägrar att medverka i den så kallade dödshjälpen. Det är tydliga skiljelinjer. Men stör sig samhället på vår livsstil? Sticker merparten av de kristna ut genom det de gör eller underlåter att göra?

En fornkristen skrift, den så kallade Didache – De tolv apostlarnas lära (skriven kring år 100) – lyfter fram att de kristna inte skiljer sig från de andra människorna när det gäller klädsel, utseende eller yrken osv. De är vanliga medborgare, betalar skatt och erkänner den rättmätiga statliga auktoriteten. Men det finns skillnader som också omgivningen lägger märke till. Den fornkristne författaren skriver att alla är välkomna vid de kristnas bord men inte i deras sängar, att de inte utsätter sina barn, att de är hatade av många fastän de vill göra gott. Didache är inte ute efter ett motsamhälle som avgränsar sig i allt från majoritetssamhället. Men det finns tydligen några punkter där en kristen gör skillnad, där hon inte bara vill smälta in i samhället.

Det gäller inte att vilja provocera för provokationens skull. Heller inte att framstå som besserwisser som läxar upp alla. Ännu mindre att vilja visa fram hur förträffliga vi är. Men om ingen längre reagerar på de kristnas livsvandel eller känner sig ifrågasatt av den eller åtminstone blir eftertänksam, då har vi förlorat vår kraft.

Första Petrusbrevets adressater beskrivs som människor som lever i förskingringen var de än befinner sig i världen, som främlingar som visserligen bor på jorden men inte känner sig helt och hållet hemma där. Denna erfarenhet kanske härstammar från känslan och insikten att mycket inte är så som det ska vara enligt Skaparens avsikt. Det är just det de ville leva upp till, Skaparens avsikt och plan med jorden. De kristna längtar efter alltings fullbordan i Kristus. Men den känns ofta så smärtsamt avlägsen. Och när de försöker förverkliga någonting av denna fullbordan bemöts de med onda blickar eller elaka kommenterar eller till och med förföljelse. Vad föreslår då Petrus som enligt traditionen skrev brevet strax före sin avrättning i Rom år 64 eller 67?

Han skyller inte på omvärlden. Det är det första och förmodligen inte oviktigaste. Han gisslar inte de andras fördärvliga levnadssätt, beklagar sig inte över statliga regler och lagar, samhällets trossatser eller uteblivet stöd från de icke-kristna. Nej, Petrus skyller inte på de andra utan vill prägla de kristnas attityd och praxis. Han börjar så att säga på hemmaplan.

»Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan.« Det är det första rådet han ger. De kristna ska inte bara till det yttre höra till Kristus utan deras hjärtan ska bli präglade av honom. Vad betyder det att hålla Kristus helig? Han ska ha en framskjuten, ja den viktigaste platsen i vårt inre. De kristna, vi ska tänka på honom, tillbe honom, avsätta tid och känslor för att hedra honom. Hjärtat ska inte bara bli uppfyllt av våra bekymmer om pengar, makt eller anseende. Utan vi ska leva enligt Bergspredikans anda: »Sök först Guds rike och dess rättfärdighet …«

»Var beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.« Det är det andra rådet Petrus ger. Intressant nog pekar han inte först och främst på lärosatser eller moraliska krav utan på det hopp de kristna har. Och detta är hoppet om alltings fullbordan i Kristus, hoppet om ett evigt liv, om gemenskap mellan alla människor i den treenige Gudens gemenskap. Så som Uppenbarelseboken uttrycker det: »Se! Nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall inte mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget … Se, jag gör allting nytt« (21:3-5).
Det gäller detta hopp som vi ska vittna om. Och det förutsätter att vi har fördjupat oss i det: andligt, liturgiskt, intellektuellt och genom våra handlingar.

»Men gör det ödmjukt och respektfullt; medvetande om er goda sak.« Det är det tredje rådet Petrus ger och det berör det sätt på vilket vi ska vittna om vårt hopp. Inte med fradga kring munnen, inte genom överrumpling. Ty en god sak behöver inte sådana metoder. En god sak lyser av sig själv och behöver inte förförelsekonster. Därmed inte sagt att vi ska vara naiva. Vi kan framföra skälen för vårt hopp med skärpa, ska alltid göra det med sakkunnighet. Och med sakkunnighet menar jag inte bara teologisk kunskap. Det finns en annan sorts sakkunnighet, den som har blivit vår andra natur och får oss att »automatiskt« handla och tala rätt. Då vi inte behöver långa funderingar om hur vi ska agera eftersom vår inre kompass är riktad mot Kristus.

Visst är det svårt att sticka ut. I Sverige kanske ännu mer än i andra länder och kulturer. Men vi som kristna har något vackert att sticka ut med. Om det ibland vållar oss elaka kommentarer lönar det sig att stå ut med dem. Bättre så än att ha suddat ut de kristna särdragen till oigenkännlighet. Men låt oss, medvetna om vår »goda sak«, vittna om den på ett vänligt, ödmjukt och respektfullt sätt.

Dominik Terstriep s.j.

Post a comment

Translate »