Femte Påsksön B 2018 med barndop

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte Påsksöndagen

2018-04-29

Årgång B: Apg 9:26-31; Ps 22; 1 Joh 3:18-24; Joh 15:1-8

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan med barndop)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Karismatiska personer och ledare påverkar människor utifrån och in. Genom det de säger, deras idéer, prestationer och kanske blotta närvaro kan de attrahera och motivera till handling. Förstås på gott och ont.

Jesus Kristus attraherar och motiverar också till handling. Men han skiljer sig från alla andra genom att påverka oss från insidan och ut. Visst kallar han oss utifrån: genom Kyrkans förkunnelse och lära, den gudomliga försynen och det hans lärjungar i alla tider säger och gör. Men detta för att möjliggöra något helt annat: nämligen hans nära och intima förening med oss så att hans liv kan flöda i våra ådror.

”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, beskriver Kristus det i dagens evangelium och säger så att han vill att vinstockens och grenarnas förening ska vara så komplett att det är omöjligt att se var den ena börjar och de andra slutar. Guds nåd, delaktigheten i det gudomliga livet, ska kunna flöda fritt som en sav som ger liv åt både vinstocken och grenarna, dvs genom Kristus och in i oss.

Så ser vi återigen hur Jesus gör anspråk på att vara unik, något mycket mer än en karismatisk mystiker, vishetsfilosof och religionsgrundare – nämligen Gud själv. Detta anspråk, som våra historiska källor om honom, dvs Nya Testamentets böcker, vittnar om och som ju ledde till hans död, gör ingen annan religionsgrundare. Buddha, Muhammed och alla de andra säger att de förmedlar kunskap om vägen till det sanna livet. Jesus Kristus säger att han som person är det sanna livet.

Som grenar har vi människor ett ansvar att hålla oss förenade med vinstocken. Detta ansvar är personligt, dvs sitter inte i några ”strukturer” som programmerar oss. Istället inser vi när vi alltmer lär känna vinstocken att vi alltid kan göra mer för att låta Fadern ansa oss så att vi kan bära frukt, dvs att mer av Guds vilja får verka i och genom oss; att ”älska … med handling och sanning” genom att hålla ”Guds bud”, som vi hörde det beskrivas i vår andra läsning. Som fast förankrade grenar ska nämligen allt i våra liv genomsyras av Kristus och så vittna om Guds plan, sanningen, med skapelsen och med oss: våra relationer, med början i hur vi beter oss mot varandra, vårt yrkesliv, vår fritid, vårt sätt att vara samhällsmedborgare, vårt förhållande till det materiella, vad vi gör med och av våra kroppar. Allt ska vittna.

För att förbli förenade med vinstocken och få livskraft från den behöver vi ett fast böneliv. Bön handlar inte om att vi ska informera Gud om vad vi vill ha. Vi är helt fria att göra det, men bön handlar främst om att vi ska kunna se alltmer i våra liv och i vår värld med Guds blick. Det är därför bättre med korta men regelbundna bönestunder, t ex morgon och kväll, som man kan hålla och utvidga när det passar, än att aldrig få till den där långa kontemplationen som man hade som ambition. Utnyttja också dagens alla naturliga luckor för bön. Varför t ex inte be en dekad av rosenkransen, eller två, på bussen till skola och jobb, istället för att som alla andra stirra dig blind på de alltmer asociala medierna i mobilen?

Vidare är mottagandet av Kyrkans sakrament något som rent fysiskt förenar oss med vinstocken. Här måste vi komma ihåg att ett regelbundet mottagande av Eukaristin också förpliktar till ett regelbundet firande av försoningens sakrament, dvs bikten. Och genom en kärleksfull lydnad av, dvs att vi lyssnar på och internaliserar, Kyrkans bud, när Kristus nu gett Kyrkan fullmakten att tala för honom i alla tider – också bud som vi kanske inte förstår eller ens gillar – låter vi det som präglade Kristus relation till Fadern styra oss: tilliten till att Gud som vet allt och ser allt ger oss vad vi behöver för att leva i sanningen. Detta slogs också fast vid det stora reformkonciliet i Trent: nåden att kunna hålla Kyrkans bud ges till envar som är beredd att ta emot den i ödmjukhet, tillit och beredskap till självuppoffring – Gudsförtröstans grundstenar.

Med bönen, sakramenten och den kärleksfulla lydnaden tillåter vi vinstockens livgivande sav att flöda allt friare i våra liv. Som de bristfälliga varelser vi är, är det en process av två steg framåt och ett tillbaka. Men då får vi tröst av vår första läsning idag ur Apostlagärningarnas berättelse om Sauls, dvs blivande aposteln Paulus, omvändelse. Saul, denne nitiske förföljare av de första kristna, bl a medverkande till att Stefanos mördades – hans omvändelse påminner oss om att ingen någonsin kan komma så långt bort från Kristus att det skulle vara omöjligt med försoning; att förankra sig som gren på vinstocken igen. Och att när det har hänt, är det inget vi ska behålla för oss själva, utan istället dela med världen.

I dopet ympar, kan man säga, Kyrkan fast oss som en liten, liten gren i vinstocken Kristus. Därför vänder jag mig så här avslutningsvis till dig, kära Yemofe. Du har, liksom alla vi andra, fötts in i en dysfunktionell familj, den mänskliga, där vi alla har en läggning att själva försöka vara vinstockar och göra det egna jaget till Gud. En läggning som präglat oss sedan de första människornas syndafall, och som kallas arvsynden. Genom att bli människa i Jesus Kristus erbjuder Gud en väg ut ur den återvändsgränd som arvsynden skapar. Dopet, där vi dör och uppstår med Kristus och kläs i ett nytt liv, är en inträdesbiljett till en evig gemenskap med Gud, där han i kärlek bortser från vår dysfunktionalitet och vårt upprepade missbruk av den fria vilja han gett oss.

Kära Yemofe,

Ansvaret som vi troende har att hålla oss förenade med vinstocken, som jag tidigare talade om, vilar nu på dina föräldrars, din gudmors och denna församlings axlar, till dess att du själv blir stor nog att kunna ta det. Det är nu våra böner att du alltmer ska växa fast på vinstocken Jesus Kristus, så att ditt livs melodi kan bli vad responsoriepsalmen nyss uttryckte: ”jag lever för honom”; helt enkelt därför att vi som grenar bara kan leva på riktigt och göra det vi har som livsuppgift, dvs bära frukt, genom honom, med honom och i honom.

Skriv en kommentar