Elfte söndagen under året (B), 2018-06-17

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Elfte söndagen under året

2018-06-17

Årgång B: Hes 17:22-24; Ps 92; 2 Kor 5:6-10; Mark 4:26-34

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (SUK-läger)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Det är bara om vi förstår vem Jesus verkligen är som hans liknelser blir begripliga. Den moderna uppfattningen om Jesus som en vishetslärare och fredsprofet bland andra, reducerar allt till poesi. Nu är det inget fel med poesi. Men när Jesus talar om Guds rike talar han om sig själv som den mänskliga person i vilken Gud är närvarande på ett fullständigt sätt; dvs den som också fullkomligt har Guds natur och vill komma till var och en av oss för att ge delaktighet i Guds eviga liv.

Detta är vår tros kärna och det som gör kristendomen unik. Alla andra religionsgrundare har sagt sig förmedla gudomliga budskap, men ingen annan har påstått sig varaGud. Inför Jesus självanspråk, som ju blev hans död, finns ingen neutralitet. Alla måste välja sida: talar han sanning eller lögn? Omhan talar sanning måste man genast följa honom, för då ärhan verkligen vägen, sanningen och livet. Men om inte, är han en lögnare eller psykopat, och då blir allt ”fint” han säger om försoning och fred inget att lita på. Jesus kräver att man tar ställning till den han säger sig vara.

En startpunkt är då att förstå Jesus som uppfyllelsen av Guds löften i frälsningshistorien genom det judiska folket. I vår första läsning från profeten Hesekiel hörde vi i bilder av skott, kvist och cederträd hur Gud låter Messias, sin utvalde, uppstå ur Israel, det folk han på förhand utvalt som plats för sitt människoblivande. Vi hörde hur det lilla skottet växer med Guds välsignelse. Och även om Jesus i dagens evangelium talar med bilderna frön och korn, är det samma tanke: Guds verk börjar i det lilla, det obemärkta, det som ingen ser eller tar notis om, för att sedan, enligt hansplan, stegvis växa och ge återverkningar åt allt fler. Återverkningar som förändrar verkligheten: ”frukt”, ”vila”, ”bo”, ”skugga” och liknande bilder vill beskriva nya förutsättningar för själva existensen. Där rädslan för döden är borta.

Och Gud väljer ju själv att födas i en fattig och obemärkt avkrok i Romarrikets utkant. Jesus förkunnelse, mirakel och slutligen avrättning är små marginalanteckningar i den officiella historien, så också den oförklarliga tomma graven och den relativt lilla lärjungeskarans möten med den uppståndne. Men fröet, det lilla skottet, ändrar allt, när det betyder att Gud blir synlig och kommer till oss, trots vårt ständiga motstånd när vi vill göra oss själva till Gud. Jesus Kristus verk blir till Kyrkans cederträ där han lever och ständigt ger sig själv i förkunnelse och sakrament, över hela världen, i alla tider.

Själva den kristna missionen börjar med det lilla fröet i Aposteln Paulus resa via Mindre Asien in i Europa, därifrån den förs ut i hela världen. Och ta helgonens arbete t ex genom Kyrkans ordnar: En Franciskus av Assisi som får kallelsen att förnya Kyrkan, en Ignatius av Loyola som vill hjälpa själar i en förvirrad tid eller en Moder Teresa som ser tillbedjan av Kristus i tjänsten för de mest ensamma och sjuka. Och så vidare. Allt först i det lilla och undanskymda som med tiden växer till stora träd med stora grenar som fyller tiden och rummet med Gud.

I liknelsen med senapskornet säger Jesus att han vill verka på samma sätt i och genom dig och mig. Exakt vilken frukt vi bär avgör bara Gud. Och Gud har ett sådant tålamod med oss att han kan vänta ett halvt eller helt liv – i responsoriepsalmen hörde vi ju att grönskande rättfärdig kan man bli ”[ä]nnu i hög ålder”! Vi behöver inte koncentrera någon kraft på vilka goda dåd vi ska uträtta eller när. Den fråga vi måste ställa oss är hur vi bäst tillåter Kristus första gåva av sig själv i dopet, senapskornet, att verkligen växa i oss. För det behövs vår medverkan.

Då handlar det om min andliga vardag och vad det är jag tar in. Sätter jag av tid, även lite, för daglig bön? Söker jag min egen ära via de alltmer asociala medierna eller förstå Guds ära genom Bibelläsning? Låter jag mig ibland inspireras av helgonens exempel och en andlig bok istället för underhållning och förströelse? Är söndagsmässan men även någon veckomässa, om en sådan finns, prioriterat när jag planerar min vecka?

Men det handlar också om mitt moraliska liv, dvs om det jag gör uttrycker Kristus värdeskala, det senapsfrö vi öppnat oss för att ta emot, genom sakramenten direkt fysiskt i våra kroppar; eller mina egna och trendernas värdeskalor. Det är detta som Aposteln Paulus i den andra läsningen vi nyss hörde ur Andra Korinthierbrevet, menar med att det jag gör med och genom ”kroppen”, dvs hela min fysiska existens i världen, ska vara ”honom till behag”.

Vad det är förklaras av Kyrkan, där Guds inkarnation lever vidare, och som Kristus gett uppgiften att tala för sig i alla tider. Vår tids sekularistiska, liberala moralregel om att allt är gott så länge man själv känner för det och inte direkt skadar någon annan, vill få oss att glömma Guds plan och Jesus som senapskorn. Men, det senapskornet, Guds nåd i Jesus Kristus, vill åstadkomma i oss är omvandling och förändring – av oss och genom oss våra relationer, nära och fjärran. Visst älskar Gud oss som vi är, skapade till hans avbild. Men han älskar oss mer än, och för mycket för, att vilja att vi förblir exakt där och som vi är. ”Alla är välkomna”, som det heter, helt riktigt – men på Kristus villkor, inte våra. Och det villkoret är att senapskornet får en plats att gro och växa.

Konkret måste jag då fråga mig om hur det jag gör, i studier, familjeliv och på fritiden, i mina tankar och med min kropp, alltmer kan uttrycka Guds vilja. Ber jag om Guds förlåtelse och tar emot den i försoningens sakrament, bikten, ofta och regelbundet? Förlåter jag andra och gör jag vad jag kan för att hela sådant vars brustenhet jag också har ansvar för? Så att saker ska blirätt, snarare än att jag alltid ska rätt?

Precis som Gud i Julnatten lägger sig som ett litet skyddslöst barn i händerna på Josef och Maria; precis så lägger han sig faktiskt också i mina och dina händer. Och vårt sätt att ta hand om honom avgör hur hans rike, Jesus Kristus, genom oss kan ge världen alltmer verkligt liv. I den evighet som börjar här och nu, men fortsätter och fullkomnas, långt mer än vad vi någonsin kan hjälpa till med, av Gud bortom tid och rum.

Skriv en kommentar