»Anpassa er inte efter denna världen«

22 SÖ A-2017, S:TA EUGENIA, 3 SEPTEMBER
Jer 20:7-9, Rom 12:1-2, Matt 16:21-27

»Anpassa er inte efter denna världen«

Paulus är tydlig: »Anpassa er inte efter denna världen!« Det är inte så lätt. Vi lever ju i denna världen, påverkas, ja smittas av den. Vi är del av den värld som har tagit emot oss och som vi är kallade till att förvandla. Dessutom tycker vi kanske också om att anpassa oss och inte sticka ut för mycket.

»Anpassa er inte efter denna världen!« Låter det inte alltför pessimistiskt – som om världen vore dålig eller rentav ond? Det har i själva verket hänt under historiens gång att man uppfattade världen som alltigenom korrumperad, nästan som ett hopplöst fall. Det gällde också för en del strömningar i den kristna teologin och i andliga traditioner. Världsflykt t.ex. var en drivkraft som motiverade många munkar till att vända ryggen mot städerna och söka sig till avskilda eller öde trakter. Men var det verkligen förakt för världen?

Ibland är det särskilt viktigt att vara noga med orden. I Paulus uppmaning eller i munkarnas världsflykt ligger inte förakt för Guds skapelse. Vi måste skilja mellan det som Gud skapat – den goda skapelsen, och det som människan gjort av den – världen. Medan Guds skapelseavsikt och resultatet av den var något alltigenom gott, är världen en blandad verklighet med både gott och ont.

Att inte anpassa sig efter denna världen är alltså inte det samma som förakt för att det överhuvudtaget finns någonting. Det handlar snarare om att låta oss »förvandlas genom förnyelsen av våra tankar«. Vi ska återfå förmågan att avgöra »vad som är Guds vilja« – Guds vilja med vårt personliga liv och med hela skapelsen. Och vad består Guds vilja i? Guds vilja är den levande människan som ska uppnå sitt livs mål – gemenskap med den treenige Guden och allt skapat.

»Anpassa er inte efter denna världen!« Vad innebär det konkret? Kanske att man avstår från allt som förstör just Guds älskade skapelse, från det som skadar andra människor och inte minst en själv. Att man står upp för livet och inte nöjer sig med en uppgiven axelryckning när ytterligare en ny lag mot livets okränkbarhet är på väg (dödshjälp). Att man är beredd att sticka ut även om det är obekvämt. Att man inte offrar allt för att uppnå makt, pengar och njutning.

Påven Benedictus XVI höll 2011 med anledning av ett besök i Tyskland ett tal som väckte mycket uppmärksamhet. Han talade om att kyrkan måste »avvärldsligas«. Jag tror att det han sa, ligger i linje med Paulus ord att inta anpassa sig efter denna världen. Påven vände sig mot tendenser också inom kyrkan att inrätta sig i världen, att vara självtillräcklig och att okritiskt anpassa sig till de gängse värderingarna. Just det kan leda till att de kristna inte längre lever upp till det uppdrag de fått av Herren. De troende ska inte gå upp i världen utan bli ett med Gud. På Honom måste vi oavlåtligt peka med alla medel som står oss till buds.

Ibland har historien hjälpt kyrkan att bättre ta vara på detta ursprungliga uppdrag. Paradoxalt nog var det ofta tider av sekularisation, dvs. tider då man förvärldsligade kyrkans egendom eller tog bort hennes privilegier. Just under dessa tider blev kyrkan genomgripande avvärldsligad. Hennes yttre rikedom och framskjutna samhällsställning försvann, hon var totalt utblottad och blev i världslig mening fattig. Men denna av materiella och politiska bördor befriade kyrka kunde förnya sig och mycket trovärdigare verka i och för världen. Hennes egentliga uppdrag blev tydligt igen.

Visserligen kan vi som troende och som kyrka inte leva helt opåverkade av världen. Vi kan inte bygga upp ett kontrastsamhälle som avskärmar sig helt och hållet från det vanliga livet. Ja, vi får inte det om vi vill vara jordens salt eller en surdeg som så småningom genomsyrar allting. Om man vill vara det måste man hitta vägar in i världens struktur, i samhällslivet och dess organisationer, i näringslivet, politiken osv. Dessutom har strävan efter absolut renhet ofta lett till kätteri och människoförakt. En absolut renhet finns inte i vår värld. Den som kör bil måste räkna med att bilen kan skadas i trafiken – även om han vill undvika det så gott det går. Om han inte är beredd till det måste han lämna bilen i garaget.

Dagens bibelläsningar manar oss att söka redbarhet. Vi ska ta vara på det sanna, goda och sköna som finns i världen men också öppna våra ögon för det onda och förstörande. Vi ska leva vår tro här och nu utan arrogans eller rädsla. Vi ska ta av oss allt som heter billig anpassning till världen eller förakt för den. Inte snegla på privilegier eller maktpositioner utan ha blicken fäst vid Kristus. Den kristna tron är skandalös nog om man tar den på allvar. Den kommer alltid att förbli en stötesten. Men bara om vi tar den på allvar och står upp för den, för Gud som skapat allt och bryr sig om människan; som blev människa och lät sig korsfästas men uppstod från de döda; som bor i våra hjärtan och där väntar på oss.

Profeten Jeremia försökte inte tänka på Gud eller vidare tala i hans namn. Det gick inte. Den eld som brann i hans inre och som brinner i alla som försöker skjuta Gud åt sidan, kan inte släckas. Visst kan vi försöka ösa förströelsens, maktberusningens eller nöjenas vatten på denna eld men vi kommer inte att lyckas. Vi kanske vinner hela världen men förlorar vårt liv.

»Anpassa er inte efter denna världen« utan peka med allt ni är, säger och gör på den treenige Guden. Hjälp till att förvandla världen så som ni själva blir förvandlade genom eukaristins gåvor. Här på altaret har alltings förvandling redan börjat, här är den verklighet. Och ni får del av den. Ge vidare det ni tar emot.

Dominik Terstriep s.j.

Post a comment

Translate »