33:e sön 2017 A

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 33:e söndagen under året

2017-11-19

Årgång A: Ords 31:10-13, 19-20, 30-31; Ps 128; 1 Thess 5:1-6; Matt 25:14-30

S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att kärleken är det enda som växer ju mer man slösar med den. Jesus liknelse om tjänarna och talenterna i dagens evangelium säger exakt detta om tron, dvs sanningen, som visar sig i gärningar, dvs kärlek. Vårt andliga liv, sökandet av den gemenskap med Gud som ska prägla hela vår existens, handlar faktiskt om investering, risk och avkastning.

Investeringen utgörs av de förmågor och egenskaper som Gud har utrustat var och av oss med i det liv som han är den yttersta orsaken till; och som i liknelsen symboliseras av talenterna. Bara en talent motsvarade väldigt mycket pengar på Jesus tid, vilket alltså betyder att var och en av oss har fått mycket. Så mycket vi behöver för att kunna lära känna, älska och tjäna Gud, vilket ju är det mål för vilket vi alla existerar.

Guds fördelning av gåvor sker inte efter någon världslig jämlikhetsprincip. Var och en får tillräckligt utifrån hans eller hennes förutsättningar att utveckla dem. Förutsättningar som bara Gud känner. Jämlikheten ligger i att alla olika egenskaper och förmågor behövs lika mycket, om än på helt olika områden, i Kyrkans tjänst, dvs i bygget av Guds rike i världen. Så långt om Guds investering i våra grundläggande tillgångar.

Risken handlar om hur vi ska använda det vi fått för Guds rike. Vi kan, som den tredje tjänaren, begrava vår talent i de gropar som heter lättja, njutningslystnad, girighet och strävan efter popularitet. Gropar som alla grävs av rädslan för döden och det behov som den ger av att sätta egot först och ständigt mata det; behovet av att själv få ”uppleva” så mycket som möjligt innan det tar slut. En tillit till det ”i existensen utslängda” jaget framför en tillit till Gud. Men vi kan, som de två trogna tjänarna också riskera våra tillgångar för att förmera dem. Livet i Guds gemenskap följer samma logik som affärslivet. För vinst krävs risktagande. Vad handlar då den andliga risken om idag? Främst tänker jag på två saker:

För det första att i en sekularistisk miljö stå upp för tron på Kristus och hans Kyrkas lära och riskera utsätta sig för andras missaktning för sanningens skull. Bär jag t ex ett kors, eller ännu hellre ett krucifix som ju visar Guds självutgivande kärlek, synligt så att andra kan se? Berättar jag för andra om mitt hopp i Kristus om att döden inte har sista ordet? Vågar jag t ex i ord och handling kliva ut ur vår samtida kulturs fixering på konsumism av prylar och på sex, dvs konsumism av andra människor; och från de onda cirklar av aggressioner och hat som numera präglar de flesta diskussioner i de s k sociala medierna?

För det andra består den andliga risken av att i en kultur så präglad av kalkylering av egennytta i allting, göra sådant som inte ger några individuella nyttopoäng alls. Besöker jag den knepiga grannen som jag vet är ensam och sjuk? Ägnar jag mina föräldrar någon uppmärksamhet, bara för deras skull, även om jag, också kanske på goda grunder, tycker att de är besvärliga eller tjatiga? Är jag beredd att förlåta, dvs satsa på att relationer ska bli rätt snarare än att själv få rätt? Ger jag till dem som behöver även om det minskar mitt eget konsumtionsutrymme? Försvarar jag dem som andra alltid hackar på genom att se och lyfta fram goda sidor? Bara för att nämna några exempel.

Avkastningen när vi tar risker med Guds gåvor i oss är det eviga livet med Gud som börjar här och nu. När Jesus säger att ”[v]ar och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”, då säger han att vårt givande av tro och kärlek slutligen kommer tillbaka till oss, så att vi själva växer i båda. Något som aposteln Paulus också menar med sin maning, i dagens andra läsning ur Första Thessalonikerbrevet, till oss att ”hålla oss vakna och nyktra”, dvs att inte gå passiva genom livet utan att ställa det vi har fått i Guds rikes tjänst. Paulus eget liv i outtröttlig mission illustrerar vad han menar. Denna grundläggande kristna anda är också den som har gjort den kultursfär som präglats av kristendomen till den på många sätt mest dynamiska, kreativa och människovärdiga – trots alla problem vi också ser orsakade av de allt starkare avvikelserna från de kristna rötterna. Problem som bara kan åtgärdas av att vi kristna återuppväcker den kristna andan i ord och handling i våra liv.

Genom sin offerdöd på korset har Jesus Kristus besegrat döden så att den inte längre har sista ordet. Så behöver vi inte frukta döden och därmed heller inte hålla fast vid egot – det tar ju inte slut utan kommer att bli sitt sanna jag genom att växa i en relation till Gud vilken inte stoppas av döden. Den tredje tjänarens rädsla behöver alltså inte vara vår!

I det självutgivande som hans människoblivande innebär, ger Gud oss en uppenbarelse av vem han är. Så förstår vi att vi alltmer får Gud av att alltmer ge honom vidare. Det bibliska uttrycket ”gudsfruktan”, som återkom både i vår första läsning ur Ordspråksboken och i responsoriepsalmen, syftar på just den hållning som präglade den goda hustrun i den första läsningen: trofasthet och ihärdighet och generositet i tjänsten av andra. En sådan hållning blir till en återspegling av Gud själv; till den genom gärningarna levande tro som det stora reformkonciliet i Trent visade är rättfärdigheten som frälser.

För detta ska vi inte söka olika ”gudsbilder”. Vi ska söka Gud. Så som han uppenbarat sig i Jesus Kristus och som han förkunnas i Kyrkans lära, byggd på den obrutna traditionen i tro från apostlarna och Bibeln som ju Kyrkan har gett oss; och som vi strax tar emot i den Heliga Eukaristin. Låt oss nu lova honom att göra vad vi kan för att under den kommande veckan våga ta mer risker med de investeringar Gud har gjort i var och en av oss. Risker som ger i avkastning i en allt större Kristus-närvaro i alla våra relationer; därmed i världen och i sin tur i en allt större Kristus-närvaro i oss själva.

Post a comment

Translate »