2:a Påsk sön B 2018

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Andra Påsksöndagen – 2018-04-08

Årgång B: Apg 4:32-35; Ps 118; 1 Joh 5:1-6; Joh 20:19-31

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Den gudomliga barmhärtighetens söndag

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

När dåvarande påven, den Helige Johannes Paulus II, år 2000 instiftade Andra påsksöndagen som den gudomliga barmhärtighetens söndag, pekade han på hur läsningarna i dagens liturgi framhåller barmhärtigheten som nyckeln till låsta dörrar.

Jesus uppdrag till Kyrkan är, hörde vi i evangeliet, en mission för att förlåta synder. Bara ett liv som hämtar kraft ur den förlåtelsen blir ett liv i den sanna kärlek som består av att hålla Guds bud, så som vår andra läsning ur Första Johannesbrevet framhöll. Den sanna kärleken, dvs att ge av sig själv utan förväntan på något tillbaka, formar sedan relationerna mellan människor efter en helt ny logik, givandets lag, som vår första läsning ur Apostlagärningarna berättade om i den tidiga kyrkan. Relationer som då vittnar som vår responsoriepsalm: detta ”Herrens verk … står för våra ögon som ett under”. Såren i den uppståndne Kristus kropp, liksom det blod och vatten som strömmade ut ur hans sida på korset, är konkreta bilder av den gudomliga barmhärtigheten. Ett verkligt under.

I vardagligt tal blir ordet ”barmhärtighet” ofta liktydigt med att vara snäll och empatisk. Men barmhärtighet är något mycket större. Barmhärtighet uppstår när Guds kärlek – dvs självutgivande vilja av vars och ens bästa för hans eller hennes egen skull – möter synden – dvs människans vilja att göra sig själv till Gud i sitt och andras liv. Utan synd, inget behov av barmhärtighet. Att förkunnelsen av sanningen och barmhärtigheten skulle stå i motsats till varandra är därför ett missförstånd. I själva verket förutsätter de varandra.

Detta var också budskapet i visionerna Jesus visade den Heliga Faustina, den polska 1900-talsnunnan och mystikern, som Johannes Paulus II helgonförklarade vid instiftandet av denna söndag. Gud erbjuder oss att tro på och därmed leva i hans barmhärtighet i Jesus Kristus, som det enda sättet att undvika helvetet; dvs det tillstånd av evig Gudsfrånvaro som följer av våra nej till Gud här i tiden. Helvetet får vi aldrig prognosticera för andra, men måste vi alltid se som en individuell realitet att göra vad vi kan för att undvika som evig bestämning för vår egen själ.

Rättvisan kräver egentligen att synden straffas. Och som vår vardagliga erfarenhet visar, straffar synden förr eller senare sig själv redan i tid och rum, förutom att drabba andra. Den gudomliga barmhärtigheten griper in just där som vi egentligen, ur ett strikt rättviseperspektiv, skulle förtjäna konsekvenserna av det vi frivilligt gjort; eftersom den visar hur Jesus Kristus, Gud som människa, tar på sig dessa konsekvenser för att öppna en väg till Gud genom dem. En väg vi oförtjänt erbjuds att bli delaktiga i, genom tro och gärningar.

Den gudomliga barmhärtigheten är alltså något oerhört radikalt och omvälvande. Den är vad som ger hopp om ett evigt liv med Gud, trots våra brister. Den visar därigenom, men enbart därigenom, vad vi kan göra för och med varandra. Den, och bara den, fullkomnar alltså vår naturliga kallelse att vara snälla och empatiska i en övernaturlig kallelse att tillåta Gud förändra oss så att vi kan bli Kristus-lika; dvs leva av och i den gudomliga barmhärtigheten.

Det finns inget större uttryck för den gudomliga barmhärtigheten än förlåtelsen av synder. Därför finns det inget bättre sätt att leva av och i den, än att regelbundet använda försoningens sakrament, bikten. I dagens evangelium hörde vi hur Jesus instiftar detta sakrament genom att ge Kyrkan fullmakten att förlåta synder. Denna fullmakt är den andra centrala uppgiften, vid sidan av firandet av Eukaristin, för biskoparna och deras medarbetare prästerna som är vigda i den obrutna apostoliska ordningen och tron.

Den engelske författaren G.K. Chesterton såg bikten som huvudskälet att konvertera till Katolska kyrkan: ”jag vill bli katolik för att jag vill få mina synder förlåtna”. Vi är skapade i materia och frälsta i materia. När vi konkret och fysiskt i samma materia får höra att våra synder är förlåtna, inte bara hoppas – då ger Gud av sig själv, på ett sätt som han inte gör utanför sakramentet, för att hela vår vänskap med honom. Och då spelar det ingen roll om vänskapen är lite förstörd eller mycket förstörd av oss. Vi får hans hjälp att hela det som behöver helas, precis så ofta det behövs. För vi behöver den hjälpen!

Ett av efterkrigstidens stora andliga problem är en minskad användning av bikten. Därför är de insatser som påven Franciskus personligen gör för att ändra det så viktiga. Ingen annan påve har som han öppet visat hur han hör bikt och själv går i bikt. Så påminns vi om att det är med oss som med apostlarna i dagens evangelium: På påskdagens kväll är de samlade bakom låsta dörrar, i sorg, skam och ånger för att ha svikit Jesus i sanningens ögonblick. Och in kommer Jesus, den uppståndne. Det måste också ha fyllt dem med skräck: skulle han nu straffa deras svek? Men Jesus önskar dem bara först frid, dvs erbjuder sin försoning, för att därefter direkt sända ut dem i försoningens tjänst. På motsvarande sätt går vi till biktstolen i skam, förvirring och ångest för hur vi har svikit. Och så fort vi uttrycker den möts vi av försoningen. För att också vi ska försona. Det är för detta Jesus har dött och uppstått. Och det är för detta han vill att vi ska leva. Så konkretiserar han, genom Kyrkans sakrament, sin undervisning om att försoningen med Gud och med nästan är två sidor av samma mynt.

Det bästa sättet att visa tacksamhet för den gudomliga barmhärtighetens gåva är att själv gå i bikt, för att därefter ge nåden vidare i försoningen av en annan relation, med en annan människa. För att något ytterligare i vår värld ska kunna bli rätt, istället för att någon måste rätt.

Post a comment