20:e söndagen under året (B), 2018-08-19: Guds Ord – verklighet och ingen metafor

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 20:e söndagen under året

2018-08-19

Årgång B: Ords 9:1-6; Ps 34; Ef 5:15-20; Joh 6:51-58

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Offer” är ett ord som knappast har en positiv klang, för när det signalerar att vi ska avstå från något står det i kontrast mot en utbredd norm idag om att ”ta för sig”. Men för att vi ska förstå den Heliga Eukaristin måste vi förstå innebörden av ”offer”. Kanske är det meningen att bara detska vara en viss ansträngning, en uppoffring, för oss att göra.

I det Gamla förbundets offerkult i Jerusalems tempel symboliserade offret av ett värdefullt djur – detta var i en jordbrukskultur – människans erkännande av att allt liv, också det egna, tillhör Gud. Inte för att Gud behövde offret – allt tal om väldoft är en mänsklig bild – utan för att Israels folk skulle påminnas om sina åtaganden i förbundet med Gud. Men som profeterna skulle framhålla, kunde djuroffren aldrig förmedla Guds eviga liv till människan.

Därför förstod den tidiga Kyrkan Jesus död på korset, på ytan en politisk avrättning, som ett offer; det slutliga och sant livgivande offret, som den gamla offergudstjänsten pekat fram emot. Jesus flyr inte undan sin död utan går in i den frivilligt och ger den en mening, genom sina egna ord. Han som är fullt gudomlig och fullt mänsklig ger, uppoffrar, sitt liv, genom att låta hela människans gudsbortvändhet forsa över honom, för att Gud i honom ska kunna möta döden och besegra den, öppna en väg genom den, för alla som tror. Inte för att Gud behöver det, utan för att vår rädsla för döden, den som får oss att vilja ”ta för oss” så mycket vi kan medan vi kan, är det som står mellan oss och en evig gemenskap med Gud. Så har vi den ena delen av begreppet ”offer”, att ge upp något värdefullt i utbyte mot något annat, långsiktigt mer värdefullt. Inte som en idé utan som en fysisk handling av fysiska varelser.

Den andra delen av begreppet får vi av ordets latinska ursprung: ”sacrum facere”, att göra något till heligt; dvs något vardagligt som genom att frambäras åt Gud får en helig innebörd. Som Jesus tydligt säger i dagens evangelium, som är fortsättningen på hans tal om sig själv som livets bröd, blir frukten av hans slutgiltiga offer tillgänglig för oss genom att det, att han, blir till en måltid, till något och någon vi äter. Och det blir det genom att vanligt bröd och vin helgas, och av Gud omvandlas till Kristus kropp och blod. I Eukaristins sakrament blir förtjänsten av Kristus enda offer på korset, delaktigheten i Treenighetens gudomliga liv, kommunicerad genom en handling där Gud verkar, och som i sig själv är ett offer eftersom brödet och vinet nu inte bara blir heligt utan det heligaste som kan finnas: Kristus själv, han som dog och uppstod, och vill dela sitt nya liv med oss.

Med Eukaristins offermåltid som utgångspunkt kan vi förstå vår första läsning idag från Ordspråksboken, som jämför Guds vishet med en kvinna som bjuder in alla till fest. Detta är storheten i Guds erbjudande i Jesus Kristus. Andra religioner framställer Gud som antingen helt distanserad, omöjlig att känna på något sätt och vars avlägsna vilja bara dikterar saker vi måste underkasta oss, än hit, än dit; eller som en rival som vill hålla sin gudomlighet för sig själv. Men Gud som Kristus uppenbarar är precis tvärtom. Han vill vår gemenskap och därför bjuder han in.

Trons liv handlar om vårt svar på Guds generösa inbjudan och kräver att vi avvisar det som vill konkurrera med Gud om att vara näring, källa, till vårt liv. Sådant vi lätt ser som självändamål men som aldrig kan mätta vår djupaste längtan efter mening: pengar, makt, popularitet och njutningar. ”Överge enfalden”, säger visheten i första läsningen. I vår andra läsning ur Efesierbrevet förklarar Aposteln Paulus det som att söka ”förstå vad som är Herrens vilja” och låta oss ”uppfyllas av ande”, dvs av Guds självutgivande och närande kärlek.

I evangeliet kunde vi höra Jesus säga att ”[d]en som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”. Det här är inget som Buddha, Muhammed, Mose eller någon annan religionsgrundare eller vishetslärare säger. Det visar Jesus helt unika anspråk på att vara gudomlig. Det bekräftar också att kristendomen inte främst är en uppsättning idéer och kloka råd, utan en personlig relation med Gud som blivit människa, en organisk vänskap där vi ”förblir” i honom och han i oss, med Johannesevangeliets språk. Ur den relationen följer sedan allt annat.

När människorna i evangeliet inte förstår hur man ska kunna äta hans kropp har Jesus alla chanser att moderera sig och förklara att han talar metaforiskt, så som han tidigare i samma evangelium gjort i samtalet med Nikodemus om att födas på nytt, som just var en metafor. Men Jesus gör istället tvärtom och skärperdet han redan har sagt: ”Sannerligen, jag säger er”, med ett verb för ”äta” som bokstavligen betyder ”tugga i sig”! Därför har klassisk kristen tro aldrig omtolkat Jesus ord. Hans verkliga närvaro i det eukaristiska offrets bröd och vin bekräftar hans utsaga om sin egen gudomliga natur. Förändringen av brödet och vinet vi offrar – dvs frambär så att det blir heligt och, på hans egen anvisning, återspeglar hans slutliga offer – blir en förändring av substansen, av vad det verkligen är; just för att hanär den han är.

Vi vet från Bibelns första mening att Gud talar så att världen börjar existera, dvs att Guds Ord påverkar på det djupaste planet. Jesus Kristus är detta gudomliga Ord som nu blivit kött, fysisk materia. Det han säger – som ”detta är min kropp…” – det blir.

Så, kära systrar och bröder, låt oss hörsamma första läsningens uppmaning: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat” och ta responsoriepsalmens försäkran på allvar, om att vi då ser och smakar Herrens godhet. Låt oss göra det, om vi är rätt förberedda, och låt oss för den kommande veckan be om att förstå vad det i vars och ens konkreta vardag, i vars och ens livssituation här och nu, betyder att ”förbli”; jag i honom, han i mig; dvs hur vars och ens liv i den kommande veckan kan bli ett offer, något vi ger av oss själva utan att räkna på kostnader eller fördelar, något vi uppoffrar, för sanningens skull, för Kristus.

 

Post a comment